Vaknar kl fyra, blöt av svett å en puls på 180. Det blidde nåt signalfel i hjärnan efter den där smällen så reptilhjärnan tror jag är i fara och måste fly. Finns nat`vis inget att va rädd för, ingen anledning till flykt men känslan är där. Ibland hittar hjärnan på nån anledning att vara rädd i en mardröm men inte i natt. Livrädd utan att det finns nåt att vara rädd för, har lärt mig hantera det skapligt men det är jobbigt. Det gäller att ta det lugnt även om instinkterna skriker åt en att man måste springa för livet! Sitter stilla, försöker med några mindfullnessövningar och pulsen går ner, svetten rinner inte längre men så fort man rör sig sätter det igång igen.. Sitter stilla, mediterar och efter en halvtimme är allt åter lugnt men då kommer det mörka och lägger sig över mig. Kan inte beskriva det men det är som den största sorgen man kan tänka sig, känslan av att man förlorat allt och att allt hopp är ute. Fortsätter meditera för jag har ju fått lära mig på Rehab att det är bara signalsubstanserna i hjärnan som är i obalans och efter nån timme är det lugnare.
Käkar min frukost som består av en chiapudding som jag gjorde iordning igår kväll och surdegsbröd som jag bakat själv, man ska ju käka nyttigt! Tar en cigarett å ett par koppar kaffe för att balansera upp alla nyttigheter. smiley Booster, min livskamrat har vaknat å vill ut å pissa så vi går å hämtar tidningen som vi bär in till farsan. Gubben är vaken och ger Booster sin obligatoriska godbit…
Skulle nog försöka göra nåt produktivt men jag är så förbannat trött, så slut.
Den här jävla dan går nog utan att jag gör nåt ändå…