En onsdag i november 2010 ringde telefonen, det var en kompis som talade om att han just då steg ombord på en båt som de skulle segla till Karibien med. Han mönstrade på i Arguineguin på Gran Canaria där det mönstrat av fyra grabbar som segat med olika långa etapper. Jag tyckte det var lite elakt att han skröt om det men sa att jag var avundsjuk och – “Tänk om jag också fick vara med!”
– Jaa, sa han, -det är just därför jag ringer! En av grabbarna som skulle mönstrat på hade hoppat av och det fattades en man för att få full besättning
På fredagskvällen landade planet på Gran Canaria med mig ombord. Hade skyndat mig att avboka alla jobb jag tagit åt mig, varit och vaccinerat mig, packat och köpt flygbiljett.
Lördagen tillbringades i Las Palmas där vi vinkade av över 200 segelbåtar som deltog i ARC, en regatta som går varje år från GC till st Lucia i Västindien. Sedan köpte vi sjökort över Karibien till GPS:en och en satellittelefon utifall….Söndagen gick åt till att bunkra mat och vatten till resan och på måndagen satte vi segel och drog iväg ut på Atlanten. Efter ett par timmar såg vi inte längre land åt något håll, en speciell känsla inte alls oangenäm. När kvällen kom fick vi uppleva mareld, en slags plankton som lyser upp när något stör dem, det lyste klarblått runt båten när vi gled fram. Magiskt!
Första anhalten skulle bli Mindelo, Sao Vicente, Kap Verde dit vi kom efter nio dygns segling, ja vi låg stilla i ett stiltjebälte ett par dar förstås så det kunde ha gått på under en vecka med bättre vindar. Vi ankrade ute på redden sen tog jag och Kapten J tog dingen, efter den obligatoriska ankardrammen som är en rejäl skvätt sprit av valfri sort, till hamnkontoret för att tala om att vi var där. Jag var med för jag pratar spanska och J visste att de inte pratade så bra engelska där men spanska gick bra. Efter ett par timmars köande och byråkrati och avgiftsbetalning kom vi ut i alla fall.
– Nu måste vi ha nåt att dricka sa Kn J och vi styrde stegen mot närmsta bar som inte var långt borta. Den första Strelan, deras lokala öl, försvann innan man ens hann känna smaken och den andra nästan lika fort. Den tredje smuttade vi på lite och började se oss omkring lite. Vid bardisken satt en man med långt flottigt svart hår skäggstubb och stor kulmage och efter en stund frågade han var vi kom ifrån och talade om att han seglat dit tre år tidigare på sin resa till Västindien, han gjorde sig ingen brådska för han hade bott i båten fyra år på Gran Canaria innan han seglat till Kap Verde. Han gav oss de, enligt hans åsikt, de viktigaste sakerna att veta där nämligen de bästa barerna, restaurangerna och priserna på fnasken som var legitimerade och hade en av staten fastställd taxa….smiley
Fortsättning följer om nu nån orkar läsa förståss…