Jag tänkte lägga in en historia som kanske kan vara lite kul-kul att läsa. Håll till godo med del 1 av “Seglaren”.

” I will entertain your crew” Flickan jag mötte i Las Palmas småbåtshamn hade en skylt som hängde i ett snöre runt halsen. Om man fortsatte läsa såg man att hon ville lifta med en båt till Brasilien. Det var en snygg tjej i 25 års åldern. Den brunbrända blondinen med avklippta jeans och flip-flops hade hela det långa håret i små flätor. Jag undrade vad som hände med henne sedan? Om hon fick lift och i så fall med vem?  Om hon höll sitt löfte om underhållningen? Misstänker att hon inte menade att hon skulle spela gitarr och sjunga ombord. Skulle grabbarna som hon seglade med kunna dela henne, skicka henne från koj till koj eller vad hade hon tänkt sig?

Gran Canaria

Jag heter Eric Larsen och flög till Gran Canaria efter att en seglarkompis ringt och tipsat om ett holländskt par som seglat dit men efter lite hårt väder ute på Atlanten hade paret tappat lusten att fortsätta och att betala någon att segla hem båten igen skulle kosta mer än den var värd. Det skulle kosta mycket pengar att ha den ligga i hamnen också, så de tog mitt bud. Jag köpte 35 fotaren för småpengar, 30 tusen för en Lady Helmsman som hette ”True Love” Jag kunde utan vidare få det femdubbla för den i Sverige om jag seglade henne hem och sålde men nu skulle jag segla till Västindien hade jag tänkt.

Jag hade ingen brådska utan stannade på ön ett tag, jobbade lite för skojs skull på ett hotellkomplex som vaktmästare. På dagarna bytte jag packningar i läckande kranar eller fixade trilskande lås på ytterdörrar. Ibland lagade jag möbler som gått sönder efter fylleslagsmål eller bytte ut sönderslagna toalettstolar. Ett par kvällar i veckan lekte jag bartender på en svenskägd krog i Arguineguin, det var en bit att åka men första tiden tog jag ”la guagua” som min kompis Jesus kallade bussen. Det var enkelt och ganska billigt med bara ett byte i Playa del Ingles Efter ett tag skaffade jag en gammal bil, en Seat som tog mig överallt på ön utan att krångla.

 Jesus var elektriker på hotellet där jag jobbade och vi blev goda vänner på en gång, vi var i samma ålder och hade samma intressen, fiske, tjejer och motorcyklar. Ibland tog vi hans pappas båt och fiskade lite bonito, barracuda salmonete eller muräna. Fångsten brukade vi sälja till någon krog eller bytte mot middag, ibland åt vi av vår egen fångst men oftast käkade vi en blodig biff och det slutade vanligtvis med att vi blev skyldiga några euro. Ibland ganska många. Det hände att det landade flygfisk i vår båt, dessa grillade vi och åt själva. En delikatess! Jesus lärde mig också att fånga bläckfisk bland stenarna i strandkanten med en lång järnten som hade en ögla i ena änden och en hulling i den andra. Blötdjuren såldes till samma restauranger men var mer värda så dessa gånger blev vi sällan skyldiga så mycket.

Carmen

Jag bodde i båten på marinan när jag ändå måste betala hamnavgift, dusch och tvättstuga fanns där. Baren höll hyfsade priser och serverade riktigt bra mat. Bakom disken jobbade en tjej som hette Carmen och var nog tio år äldre än jag men vi kom bra överens. Eftersom seglare är försiktiga med att spendera sina pengar, ja de är rent ut sagt snåla, var det nästan alltid lugnt där. Det fanns gott om tid att prata och vi pratade om allt.

Håll till godo med del 2….

Carmens två äldre bröder var båda döda, Jose hade tagit till repet när hans fru tog barnen och flyttade. Francesco som kallades Paco var alkoholist och drack sig till döds. Hans frukost bestod av kartongvin som han värmde i mikron, blandade i lite rostat majsmjöl (gofio) och åt med sked som kräm Fast föda klarade han inte av den sista tiden så förutom någon enstaka gång han åt yoghurt bestod hans meny endast och enbart av det billigaste vinet som han kunde hitta. Carmen bodde i Vecindario med sina föräldrar, hon hade nyligen flyttat hem igen. Hennes man dog i en bilolycka och hon hade inte råd att bo kvar i huset de nyss köpt.

Snart sov hon över hos mig de flesta nätterna, det var lite trångt men riktigt mysigt att ha en kvinna hos sig om natten. Min väninna var luden från knäna upp till naveln och smalbenen såg nästan ut som hovskäggen på en Clydesdalehäst men sånt bekymrar inte mig och hon brydde sig inte alls. Så håriga hade ingen av mina svenska flickvänner varit och ändå hade de hållit på med att raka sina ben och bikinilinjer hela tiden. Sånt struntade Carmen i. Vi hade en underbar tid tillsammans tyckte jag och hon verkade gilla mig. Efter jobbet på fredagskvällarna gick vi ut på krogen och dansade till tidiga morgonen. Ibland sken solen när vi kom ut och folk var på väg till stranden. Allt verkade vara helt på topp tills jag kom från Arguineguin en kväll. Carmen hade stängt baren så jag trodde hon väntade i båten men där var hon inte. Jag tänkte att hon åkt till sina föräldrar i Vecindario av någon anledning så jag kröp till kojs.

Morgonen efter när jag skulle åka till hotellet för att jobba såg jag henne komma gående från en båt som hade kommit ett par dar tidigare. Jag hade pratat en del med mannen som ägde båten i baren men han var en ensamvarg och ganska fåordig. Han talade iallafall om att han var från Isle of White och seglade solo. Först skulle han till Brasilien för att se karnevalen där sedan skulle han segla upp till karibien och hälsa på en kompis på Tobago. Jag frågade Carmen om hon hade hittat en ny vän, hon nickade och sa att det var så. Slut på den lilla historian alltså.

Frank

På hotellet där jag jobbade bodde en tysk som hette Frank. Han hade sagt att han ville följa med när jag skulle segla ut. Jag letade på honom och sa att det var dags att ge sig iväg.

Hemma i Tyskland hade Frank haft ett åkeri med fyra bilar, en körde han själv och de andra hade han anställda som körde. Han hade haft en långkörning och varit borta några dagar och passerade hemmet när han var på väg mot sin destination. Frank ringde inte och talade om att han var på väg utan han tänkte överraska hustrun. Tjaa. Nog blev hon överraskad allt, Frank hittade henne i deras gemensamma säng med hans bästa kompis som också hette Frank. Nu gillade inte Frank att dela sin hustru med någon annan så han blev ganska ledsen och gick tillbaka till sin lastbil för att sova.

Dagen efter sade han upp sina anställda, ringde till ett större åkeri som tidigare visat intresse för hans företag. De köpte hans bilar och tog över de anställda. Hans revisor hade sett till att han skrivit äktenskapsförord när han gifte sig med Paula som hon hette. Detta medförde att hon åkte ut med bara sina kläder i en väska när Frank sålt huset. Den andre Frank ville inte heller ha henne för han visste ju av egen erfarenhet vilken natur hon hade. Den försmådde maken köpte en enkel biljett till Gran Canaria och tog in på hotellet där jag jobbade.

Seglaren del 3

Kastar loss

Vi bunkrade mat och vatten sedan gav vi oss iväg söderut, mot Kap Verde. Bilen hade jag skänkt till Jesus som lovade ta hand om den väl, konstigt nog kan man få känslor för en gammal Seat Panda. Jag hade inte brytt mig om att ta farväl av Carmen för jag tyckte hon varit lite oschysst mot mig. Förmodligen hade hon sett när jag och Frank lastade matvarorna och förstått att vi skulle ge oss av men ingen av oss låtsades om det. Jag hade inte varit till baren efter att hon bytte båt. Det blåste en frisk vind så lite mer än en timme efter vi kastat loss såg vi bara vatten omkring oss. Frank tyckte det kändes lite läskigt men jag kände mig fri. Äntligen fri! Vi riggade vindrodret och fixade till lite mat för spänningen släppte samtidigt med landkänningen och då blev åtminstone jag hungrig. Frank såg ut att vara lite grågrön i hudfärgen för det var en meter hög gammal sjö. Ja, dyning alltså och den kan kännas mer i magen än vågorna. Själv har jag aldrig känt av någon sjösjuka alls, trots att jag varit ute när det blåst uppåt 30 m/s och det gick vågor som var 6-7 meter höga. 

– Lite mat kommer att göra dig gott sade jag åt honom, han såg inte ut att tro mig men petade i sig lite ändå. Det verkade funka för snart var även hans tallrik tom och hans hudfärg var mera normal. Jag diskade glas och porslin efter vår måltid sedan tog jag fram fiskespöet och släppte ut linan med en signalgrön bläckfisk av plast som bete. Vi hoppades fånga lite fisk så vi skulle få lite färsk mat på resan. 

Första natten stannade vi uppe båda två för Frank hade aldrig seglat förr och behövde lite stöd i början. Vi turades om att slumra lite på var sin sida i sittbrunnen. Vindrodret fungerade bra så vi behövde bara korrigera kursen ett par gånger på hela natten. Vi såg månen gå upp i öster och på morgonen gick den ner i väster, ungefär samtidigt som solen gick upp. Det var en stjärnklar natt och vi var båda fascinerade av alla stjärnor på himlen. Det såg ut att vara så många flera än när man är på land och alla stjärnfall sedan, massor av dem hela tiden. Det såg man aldrig på land av någon anledning. Det som vi förundrades mest över var ändå marelden när de gled fram i natten, det var nån slags plankton som lyste upp vattnet när båten klöv vattenytan. 

När morgonen kom fick Frank gå och sova först medan jag hade vakten. Jag läste en bok och trimmade seglen lite ibland. Fikade, kollade alla tampar, läste en stund igen, kollade fiskespöet. Det fanns inte mycket att göra och jag kände mig lite uttråkad. Jag lät Frank sova ut för han såg så trött ut i morse. Den tyske före detta chauffören vaknade i tretiden på eftermiddagen, han var förvånad över att han sovit så länge men det var inget konstigt med det. Spänningen innan avfärd och lite orolig under natten, självklart var han trött. Nu var det min tur att sova en stund, jag sade åt honom att väcka mig om det hände något som han inte klarade på egen hand. När han skulle vara ensam på däck tog jag in genuan och seglade på bara fock och storseglet. Alla segel var på rulle så det gick fort att hissa och reva dem. Jag vaknade igen vid niosnåret, det var mörkt och Frank satt och läste med pannlampa. 

– Vill du ha kaffe? frågade jag och utan att invänta svar langade jag över en kopp. Han drack kaffet under tystnad men efter en stund utbrast han:

– Faan vad bra vi har det!

 Jag kunde inte göra annat än att hålla med men frågade om det var av någon särskild anledning han kände så.

– Nej! Sa han och fortsatte

– Jag känner mig bara så lycklig!

– Mmmm, havet gör att man känner så, sa jag men jag tror inte han hörde för han var i sin egen värld nu. Vi hade ett par dagar stiltje men det gjorde inget. Ett midnattsbad under stjärnorna i mareld var helt magiskt! Enligt sjökortet var det 4000 meter djupt där och det gjorde inte upplevelsen mindre. Det var verkligen helt fantastiskt för två nakna grabbar på deras livs seglats. Vinden återvände och några dagar senare lade vi till vid marinan i Mindelo på ön Sao Vicente i Kap Verde.