Följande är en absolut sann historia om hur det kunde gå till i Lundfors under förra årtusendet. Känns någon av karaktärerna igen är det ren tillfällighet då namnen av hänsyn bytts ut.

Tjuvjakt

Hon skulle inte låta dem ta någonting mera.

För tre veckor sedan hade de tömt hennes farmartank på 800 liter diesel. Några dagar senare hade de varit in i snickarboden och snott motorsågen och en massa verktyg.

Det var ju inte hennes idé att ha så mycket traktorbränsle hemma men Rune, hennes avlidne make, tyckte de behövde dessa mängder bara för att skotta lite snö och köra hem lite ved från skogen med den lilla röda traktorn och motorsågen var en riktig proffsmodell fast det egentligen skulle duga bra med en liten hobbyvariant.

Hon hade fått ut en del på hemförsäkringen men efter självrisk och alla avdrag blev det inte mycket pengar till henne. Det var ju som vanligt bara försäkringsbolaget som tjänade en massa slantar.

Nu låg hon på pass på övervåningen med makens salongsgevär och väntade. Ute på gården hade hon satt upp en fotocell som gav henne en signal där uppe när något var på gång.

Plötsligt surrade larmet. Hon satte sig upp och undrade vad det var den här gången då, grannens katt, ett rådjur, en grävling eller kanske en älg? Det hade surrat nästan varje natt och gång på gång hade det varit falsklarm. Det var en ljummen Julinatt och höstmörkret hade ännu inte kommit så hon såg allting därute. Klockan var kvart i fyra .

Därute såg hon något som fick henne att vakna, två grabbar hade parkerat en bit bort och kom traskande in på gårdsplanen. De gjorde sig inga besvär med att smyga utan gick ganska normalt som om de bara skulle hälsa på.

De två grabbarna styrde stegen mot snickarboden som låg bredvid garaget. Därinne hade Rune alla elverktyg och en massa andra ”braåhaprylar” som han hade kallat dessa.

Faan också! Hon kände igen grabbarna, den ene, Andreas Larsson hade hon sett dagen före, nere i samhället vid kiosken när han köpte röka. Andreas hade väl aldrig haft en chans att bli som folk då hans mor väl inte var den mest ansvarstagande föräldern man sett. En jävla subba var hon! Fadern var okänd men rykten på byn hade gjort gällande att hennes Rune var pappa åt lille Andreas. Kanske är det så tänkte hon men brydde sig inte för snart skulle det lilla aset i alla fall försvinna. Den andre var Andreas kompis Oscar som aldrig hade gjort sina föräldrar vare sig stolta eller glada. Oscar var en idiot.

Första skottet träffade Oscar i tinningen och två sekunder senare fick Andreas en kula rakt i ögat. Hon kände en viss tillfredsställelse att det gått så fort. Övning ger färdighet hade Rune tjatat om men nu insåg hon att han för en gångs skull hade haft rätt. Det var Rune som fått henne att börja skjuta men när hon visade sig skjuta bättre än maken fick hon inte längre följa med på vare sig övningsskjutning eller tävling, förresten slutade Rune att skjuta kort efter sitt nesliga nederlag.

En bössa kaliber 22 gjorde inte mycket väsen av sig och närmsta granne bodde 400 meter bort så hon var övertygad om att ingen hört nåt. När hon kom ner på gården visade Oscar lite livstecken men Andreas låg stilla. Ulla Jönsson född Lindberg, 61 år gammal hämtade grabbarnas lilla pickuplastbil och lastade både grabbarnas kroppar och en gammal cykel. På flaket låg motorsågen, klyvyxan och en verktygslåda som också var hennes tillsammans med bultsax, jeepdunkar, hävert och slangar som var grabbarnas rekvisita för sina bränslestölder.

Det fanns många gamla gruvhål uppe på skogen där det brutits järnmalm för många år sedan och ett av dem låg bara en liten bit från vägen. Oscar hade slutat andas efter att hon klappat till honom i skallen med klyvyxans bakände. Hon sköljde av blodet från yxan i regnvattentunnan innan hon ställde den där den hörde hemma i vedboden.

Tjugo över fyra hade grabbarna fått sina sista viloplatser i den gamla vattenfyllda gruvan. För ett antal år sedan hade myndigheterna satt upp stängsel runt alla gamla gruvhål i trakten men ett träd hade ramlat över nätet så det var ju bara att släpa dit kadavren och dumpa dem i hålet. Hon hade bundit fast lite gamla traktordelar med en kätting så de inte skulle flyta upp till ytan. Den rostiga lilla lastbilen parkerade hon en mil åt andra hållet i närheten av en skogsavverkning där de haft problem med dieselstölder tidigare och hon hade hört att åtminstone Andreas hade varit en av de misstänkta tjuvarna och Oscar var ju alltid med Andreas.

Ulla hade inte mött en själ på cykelturen hem och när hon tog tidningen ur sin postlåda började det regna lite. Vilken tur man har med vädret tänkte Ulla, naturen städar upp efter mig.

Nu blir det gott med kaffe.

Ulla

Vid elvatiden slutade det regna och Ulla gick ut för att göra klart veden för vintern, hon var lite sen med arbetet men hon hade bara ett par kubikmeter ved kvar att trava in i vedboden.

Hennes Rune hade inte bara köpt en dyr motorsåg, han hade även skaffat en hydraulisk vedklyv som underlättade arbetet väsentligt. Efter att Rune försvann hade visserligen en granne erbjudit henne ved men hon ville inte stå i tacksamhetsskuld till någon, hon hade förresten alltid fixat veden själv för maken hade inte gjort nånting här hemma på gården. Hon hade lagt ett par gamla takplåtar över veden så den var torr och klar för att läggas i vedboden inför vintern. När hon slängde in de sista pinnarna i ve’bo’n och ställde undan plåtarna tänkte hon på vad som hänt på morgonen.

– Äh, sa hon högt för sig själv, ingen kommer att sakna de där jävla lössen, tvärtom, nu får ju bondlurkarna ha sina prylar ifred. Ett par tjyvjävlar mindre här i trakten kan väl bara vara bra för alla.

Dags för eftermiddagskaffet som förresten var samma kaffe som hon kokat i morse sedan värmt i omgångar och druckit både förmiddag, till lunch och nu till trefikat, det fanns kvar en slurk till kvällen också. Hon diskade aldrig kaffepannan, den sköljde hon bara ur lite när hon laddade om den på morgonen efter.

Hennes mor hade varit värre ändå, började på söndagen med en tom kaffepanna fyllde den med vatten, lade i de malda bönorna och kokade kaffe. När sedan kaffet tog slut fyllde hon på med mera vatten och lite, lite kokkaffe, så fortsatte det till nästa Söndag då det hela började om. Ulla hade få minen från barndomen men ett var lördagskaffet, det var enastående vedervärdigt!

Ulla hade inga barn, det var hennes stora sorg i livet. Det var nog därför hon blivit så bitter.

Varför fick inte HON uppleva lyckan att bli mor? Ingen att ta hand om. Ingen som verkligen behövde henne. Ingen att lära gå, springa, cykla, simma. Ingen att följa första dagen på dagis. Ingen att följa första dagen i skolan. Ingen. Bara jävla Rune som egentligen aldrig älskat henne, aldrig velat ha henne, bara hennes pengar men det hade hon ju inte begripit förrän de hade tagit slut. Då var det för sent, alldeles för sent. Det var inte helt sant för Rune hade nog tagit vilken kvinna som helst och hennes pengar hade han aldrig fått ta del av men maken hade genom åren blivit hennes hatobjekt, ja han var orsaken till allt som inte var bra i hennes liv. Egentligen var han ganska beskedlig och hade fått vänja sig med att vara nöjd med lite, det hade Ulla sett till. Visserligen hade Rune aldrig haft ett arbete men Ulla visste vad han gick för redan första gången hon satte sig i hans bil. Kanske trodde hon att hon skulle kunna få ordning på honom men det gick ju inte alls för Rune var född och uppfostrad till att vara en odugling, allt tack vare hans mor.

Jävla Rune.

Det var Runes föräldrahem de hade övertagit för många år sedan då Runes far dog och modern ville flytta in till samhället där hon kunde träffa lite folk och ha det lite bekvämare på gamla dar.

Stället hade en hel del saker som måste fixas då de tog över . Gården var tämligen omodern, utedass, bara kallvatten, fönster som det blåste rakt igenom så gardinerna fladdrade, ingen centralvärme, bara lite sågspån som isolering på vinden och väldigt bristfällig elinstallation.

Första vintern de bodde där var ju rena misären, hela kvällarna gick åt till att elda i köksspisen, kaminerna samt kakelugnen och ändå höll hon på att frysa ihjäl varje morgon innan hon fått fyr i alla eldstäder. Vattenledningen frös redan före jul så hon fick hämta vatten från brunnen i hinkar. Den personliga hygienen fick hon sköta vid ett tvättfat i köket. Det värsta var nog ändå att gå på skithuset när det var -20 grader, då var det inte läge att läsa tidningen under själva sittningen. Förresten fanns det inget lyse på dasset heller.

När våren äntligen kom tog hon en ganska stor del av sitt arv efter sin far och såg till att renovera stugan från grunden och upp.

Rune hade väl protesterat en del för han tyckte det var lite slöseri men när allt var klart var även han nöjd med resultatet. Lille Rune hade inte varit särskilt praktiskt lagd och han var dessutom ganska lat så hans insats i renoveringsarbetet hade varit att köra allt skräp till soptippen, detta var ju före miljöstationernas tid. Arbete var väl inte Runes grej över huvud taget utom i hans egen lilla värld förstås, där var det han som rustat kåken och de lata hantverkarna hade mest varit i vägen. Alla bybor visste hur han var och skrattade alltid när han skröt om hur duktig han var på allt han företog sig.

Rune var en löjlig figur men Ulla hade däremot jobbat ”som en hel karl” och huggit i varhelst det behövdes, inget verktyg var obekant för henne och byggjobbarna sa att det var hon som var mannen i huset för Rune gick inte att få nån hjälp av, inte ens kaffe kunde han fixa. Däremot klagade han oavbrutet på allt och alla hela tiden han var hemma vilket lyckligtvis inte var så ofta.

-Jävla Rune! sa hon högt för sig själv.

På kvällen drack hon det sista ur pannan och glodde lite på dumburken, hon hade bläddrat runt bland alla kanalerna och började titta på en film som till en början verkade bra men visade sig vara ännu en sådan där amerikansk tramsig historia, en collagestudent som varit mobbad men fått superkrafter av en trollkarl och sedan hade han fått sällskap av en vapenexpert som…. Nää nu får det vara nog! Ja det var också en av Runes påhitt att skaffa parabol, hon hade bara inte kommit sig för att säga upp abonnemanget efter att han försvann. Han som bara såg på nyheterna och vädret. Sport var ju också en av Runes passioner. Att titta på, inte att utöva förstås, det enda den lille tönten rörde sig var när han gick till skogs för att jaga.

Ulla visste att det blev inte mycket jakt på hans promenader. Jaktlaget hade byggt en koja på skogen och det var dit Rune gick men när han kommit dit var han så trött att han lade sig att vila på en av bänkarna där han oftast somnade. I vart fall var han redan för trött för att jaga men det gjorde inget för han kunde i alla fall inte ta hand om villebråden. Efter att jaktkojan brunnit ner, troligen var det hennes nyss avlivade huliganer som tänt på, hade han grejat till en liten ”lekstuga” ute i drängkammaren i ladugården och då blev det inte ens några skogspromenader.

Hon bytte kanal och tittade en stund på ett naturprogram där Sir Richard Attenboroughs behagliga stämma berättade om havsvidundrens långa simturer i världshaven. Ulla stängde av TV n medan ett gäng späckhuggare kalasade på en knölvalsunge. Naturen är grym.

Efter en sex timmars drömlös sömn vaknade Ulla till en ny dag.

En make försvinner

Runes försvinnande för snart två år sedan var fortfarande ett mysterium, han hade gått till skogs för att jaga råbock men kom aldrig hem. Det var i alla fall vad Ulla sade till polisen när hon anmälde honom försvunnen. Först letade man i skogen där jaktkojan hade stått men det verkade inte som han varit där och hans bil hittades nere i byn på ICAs parkering. Polisen hade fått en del tips om var han skulle kunna vara men sökningarna hade inte lett nånstans. Missing people och hemvärnets skallgångskedjor hade inte heller hittat någon Rune. Helikoptrar med värmekameror, hundar. ja till och med spåkärringar hade misslyckats med att hitta honom Efter några månader var det inte längre någon som letade efter honom och en del tyckte det var lika bra att han försvunnit, inte minst för Ullas skull… – Så mycket enklare hennes liv skulle bli nu, utan Rune.

Det fanns bara en levande människa som visste var Rune tagit vägen och det var förstås Ulla!

Hon hade planerat det i ett par år men inte haft möjlighet att genomföra planerna men nu äntligen skulle det ske! Rune skulle bort! Rune skulle ut ur hennes liv! Rune skulle DÖ!

Att avliva fanskapet var ju inget problem, lite sömnmedel i kvällsgroggen och en plastpåse över hans huvud tills han slutade andas bara. Skitenkelt! Det var efteråt hon hade haft problem med att hitta ett bra ställe att dumpa den jäveln. Ända till nu! Nu skulle banverket bygga en ny järnvägsbro utanför deras samhälle och Ulla jobbade extra som grävmaskinist åt ett lokalt företag som hade några maskiner på platsen.

Ulla brukade anlända först av alla på mornarna och när dumperföraren och de andra kom hade hon kaffet klart i labbet. Dumperföraren hette Lundbom och bodde ensam i sitt lilla hus bara en dryg kilometer från Rune och Ulla.

En vacker afton i slutet på Juli hade Ulla ändat Runes miserabla liv, lastat honom i skuffen på hennes gamla Opel och tidigt på morgonen kört till byggplatsen. Ett par tag med grävmaskinen, i med gubben och hans favoritbössa i gropen sedan återfyllde hon lite snabbt. När Lundbom och de andra kom syntes inte ett spår av någon begravning men kaffet var klart och Ulla bjöd på bullar som hon bakat kvällen före, hon var så upphetsad efter att hon avslutat Runes tid på jorden att hon måste göra något och baka var ju lite rogivande.

Hon väntade i över en vecka med att anmäla Rune försvunnen och ingen saknade honom för han var ju inte nere på byn så ofta och när sökandet efter honom började vilade han redan under många kubikmeter betong, han skulle inte hittas. Han kunde inte hittas!

Lundbom

Den ende som undrade lite var Lundbom, han hade varit Ullas älskare i många år och tyckte Ulla hade varit på ovanligt bra humör sista tiden. Dessutom hade hon inte så bråttom hem efter deras senaste kärleksmöten och när han tänkte efter hade han inte sett Rune på några dagar men Lundbom frågade inte, han brydde sig inte. De enda han brydde sig om var katterna och kanske Ulla lite också även om hon bara kom när hon var kåt men det var hon ofta.

Flera gånger i veckan skulle hon ”rundsmörjas” och veckan innan Rune försvann kom hon varje dag! På morgonen samma dag som hon anmälde honom försvunnen hade han sett Ulla köra iväg i Runes bil och kom hem på cykel en liten stund senare. Lundbom brydde sig inte om det heller, sa aldrig något om det till någon. Lundbom sa inte mycket över huvud taget..

Malte Lundbom var född i stugan som han aldrig flyttat från, det var hans mammas hus fortfarande men hon hade flyttat ihop med en bilförsäljare i staden och lämnat huset åt sin son.

Malte hade haft en relativt bra barndom, visserligen hade det varit en hel radda karlar som bott med morsan men ingen hade behandlat honom illa. Tvärtom, de flesta försökte vara kompis med honom och köpte en massa saker som en liten pojke skulle vilja ha. Olle köpte en cykel, Anders ett luftgevär, Lasse en uppsättning verktyg, Nils gav honom en moped på femtonårsdagen, ja alla gjorde sitt bästa för att skämma bort Esters lille pojke. Han fick god mat och var alltid välklädd, dessutom fick han ganska ofta en slant av gubbarna när de ville vara ensamma med hans mor. -Cykla ner till byn och köp nåt gott i kiosken sa de åt honom men Malte sparade nästan alla pengar för han visste att hans mor snart skulle kasta ut ”månadens far” ur huset och då skulle pengarna behövas till mat, kläder och räkningar Han lämnade ändå huset så ”farsan” och morsan fick umgås i lugn och ro.

Ullas far

Ulla var 17 år när hon och Rune blev ett par, han var två år äldre och hade körkort och bil. Runes mamma hade betalt både bilen och körkortet för Rune hade inget jobb och utan jobb blir det inga pengar men om Mor betalar allt så…. Runes så kallade pappa var en annan historia.

Det var inte kärlek som fick Ulla att välja Rune, det var snarare en flykt från fadern och det kan ju inte vara den bästa grund att bygga en livslång relation på.

Han var enda barnet och fruktansvärt bortskämd om man bara tänker materiellt för närhet och kärlek hade han aldrig upplevt, det hade gjort att han varken ville eller kunde försörja sig.

– Mamma betalar ju!

Ulla däremot hade sålt jultidningar, suttit barnvakt, hjälpt till på andra gårdar och skötte biljettförsäljningen på bion i byn. Hon gjorde allt för att slippa vara hemma men hon såg till att ta betalt för sina tjänster och vid sjutton års ålder hade hon över 75000:- på bankboken, allt hade hon tjänat ihop själv trots att hennes far hade ”lånat” lite av henne när hans egen plånbok var tom. Hon lärde sig dock att gömma pengar och bankbok bättre efter gubbens andra uttag från hennes konto.

Axel, Ullas far, drack brännvin, mycket och ofta och när han hade ”perioden” var han inte så kul att ha med att göra. Han var rent ut sagt livsfarlig när han fick dille och hotade fru och barn med både bössa och yxa. Efteråt ångrade han sig alltid och grinade som ett litet barn, bad om förlåtelse och det skulle aldrig hända igen men efter att han nyktrat till var han som vanligt och låtsades som inget hänt. Han var nästan lika vidrig när han var nykter också men hotade i alla fall inte med att ha ihjäl sin familj.

Ullas tre äldre bröder stack från gården så fort de kunde och hennes storasyster Britta dog innan hon fyllt femton, det var visst något medfött hjärtfel. Ulla trodde det var Brittas sätt att fly från fadern.

Lena, Ullas mor gjorde inte stort väsen av sig. Försökte nog mest stå ut med sin miserabla tillvaro men två år efter Brittas död orkade inte Lena längre utan lämnade Ulla ensam med sin far. Fyra dagar före jul efter att Axel druckit sprit i tio dagar, tio dagar av terror gick Lena till den lilla tjärnen i skogen, högg upp en vak och steg ned i det humusbruna vattnet. Ulla var tretton år.

Tretton år gammal fick Ulla ta över mammans sysslor, även de äktenskapliga.

Gubbjäveln tvingade sig på henne redan dagen efter hennes mors begravning – hennes far!?

Oftast lyckades hon undvika honom när han hade druckit men det hände att han lyckades överraska henne när han var nykter. Vid femton års ålder blev hon med barn, hon förstod det när hon mått illa varje morgon i en vecka men hon förlorade barnet efter att hennes far misshandlat henne lika grundligt som han gjort med hennes mor.

Kanske var det då hennes ofrivilliga barnlöshet uppstod. En sak var positivt med händelsen ändå för efter den fick hon vara ifred..

Hon svor på sin mors grav att hon skulle hämnas och två år senare fick hon chansen.

Ulla och Rune hade varit ett par i tre månader och hon hade mer eller mindre flyttat in i hans lägenhet i samhället som hans morsa hyrt till honom.

De hade haft en fest med mycket sprit och öl, det var bara Ulla som var nykter. Runes polare hade gått hem efter tre på natten när Rune somnat. Ulla var säker på att han skulle sova länge dagen efter så hon tog cykeln och åkte hem till fadern i sjutiden på morgonen. Hon visste att om gubben var i någorlunda skick skulle han vara i ”fäjset”, ja ladugården alltså och ovanför den var höskullen. Där väntade Ulla på att gubbjäveln skulle komma för att kasta ner hö till djuren. Hon fick vänta en stund, han var väl sliten efter all sprit förstås och när han äntligen kom var han rejält slirig.

– Det här blir nog ganska enkelt tänkte hon medan hon tog högaffeln och stötte den i hans bröst. Gubben såg förvånad ut men Ulla tänkte bara att det är bara rätt åt dig käre far och knuffade ner honom genom hålet i golvet till ”fäjset” med högaffeln fortfarande fasthuggen mellan hans revben. I niotiden var hon tillbaka i lägenheten, hon hade inte sett en käft på vägen hem och när hon lade huvudet på kudden tänkte hon – Äntligen!

En fruktansvärd olycka hade polisen som utredde fallet sagt medan Ulla såg ut att sörja sin tragiskt bortgångne far men inuti log Ulla, ja hon var överlycklig. Jag lyckades! tänkte hon.

Ulla och hennes bröder hade bara dåliga minnen från barndomshemmet så en auktionsfirma fick i uppdrag att sälja av allt lösöre, alla redskap och maskiner. De fick se till att städa upp på gården och sälja den också med skog, åkrar, allt. Det var en ung bonde i byn som kallades LillQ som köpte både gård och skog och när allt var klart med skatter och avgifter betalda fick syskonen nästan tvåhundra tusen var, en skaplig summa på den tiden.

Rune förstod att Ulla fått en massa pengar efter sin far men fick aldrig reda på hur mycket för det var hennes pengar.

Visst gjorde han några försök att få ”låna” lite pengar av Ulla när mamma inte längre kunde eller ville sponsra hans leverne men hon höll igen, pengarna var hennes och de skulle ju komma att behövas senare till deras hem.

Valle

Valentin som var Runes far, ja det var vad de trodde i alla fall men Runes mor visste bättre för Rune var tillverkad i gräset utanför dansbanan i byn. Vem som var hans far visste inte Emma riktigt för hon hade haft skoj med flera grabbar den midsommarnatten. Det hon visste var att det inte var Valentin i alla fall för ”Valle” låg medvetslös och nerspydd en bit ifrån efter en ohämmad alkoholkonsumtion tidigare under kvällen.

Emma och Valentin blev ett par några veckor senare när hon upptäckte att hon var gravid och lurade Valle att det var han som var far till barnet.

Valle skulle aldrig få känna en kvinna i biblisk mening, Emma däremot lärde känna de flesta männen i byn, flera generationer till och med.

Emmas vidlyftiga erotiska äventyr var välkända och omtalade vida omkring och orsakade ett antal skilsmässor. Under några år var hon den största enskilda spridaren av veneriska sjukdomar i hela länet men Valentin drabbades dock inte av vare sig syfilis, gonorre eller klamydia. Nej han fick inte skabb eller flatlöss heller.

-Ja, just det! Valentin var det ju vi skulle berätta om…. Valle, Valle, Valle.

Valentin Jönsson jobbade på ”bruket” i samhället och på fritiden var han dräng på sin frus gård. Oavlönad dräng. Hans lön från jobbet tog Emma hand om, det enda Valle fick var en liten veckopeng, en veckopeng som knappt räckte till att köpa snus.

De första åren behandlade Emma honom någorlunda väl men de delade aldrig sovrum och aldrig, aldrig säng. Efter några år tröttnade Emma på att se honom i huset och flyttade ut honom i drängkammaren bredvid ”fäjset” så hon slapp honom när hon tog hem sina älskare. Inte för att hon brydde sig, nej det var hennes pojkvänner som tyckte det kändes lite konstigt att ha honom under samma tak.

Att bo i ladugården fick en del konsekvenser för Valle, bland annat fick han inte åka med bussen till jobbet för de andra passagerarna och chauffören stod inte ut med Valles mustiga ladugårdsatmosfär som följde honom överallt. Emma hade bil men den fick ju inte Valle ha och mopeden som fanns på gården skulle han kunnat åka på men han fick inga pengar till bensin så han fick ta cykeln. På jobbet förvisades han till ett omklädningsrum i en byggnad som skulle rivas men det fick bli Vallestugan tillsvidare. Han luktade fruktansvärt illa! Första tiden fanns inget lyse och varmvatten men det fixade elektrikern på jobbet med en skarvsladd.

Kustus

Efter några år förbarmade sig en granne, storbonden i byn som ofta utnyttjade Emmas ”gästfrihet”, över Valle och lät honom använda hans personalutrymmen och försåg honom också med kläder så han kunde ta bussen till jobbet igen. Välkommen tillbaka till det vanliga omklädningsrummet på bruket var han också. Han fick dock fortsätta sova i drängkammaren även om han tog sig friheten att knoppa på bänken i duschrummet på grannens gård ibland när vinternätterna blev för kalla. När Emma inte behövde Valle fick han göra dagsverken åt storbonden och på vintern betydde det oftast att hugga i skogen. Valle hade inget emot att jobba åt ”Kustus” som bonden kallades när han inte hörde. Visserligen tog Emma hand om betalningen men han slapp henne och Kustus visste hur det var ställt därhemma så han brukade stoppa på Valle någon hundralapp och kanske en kvarting ibland så han hade någonting att trösta sig med. Till jul och midsommar fick Valle alltid en välfylld korg med godsaker som han gömde för sin hustru och avnjöt i sin ensamhet i drängkammaren. Dessa små allmosor gjorde livet värt att leva för Valle.

Ett år fick Valle sälja julgranar i staden åt bonden, det var ett mirakel att Emma släppte iväg honom men Kustus hade väl varit särskilt duktig mellan lakanen så kärringen var på bra humör. Att Valle fick offra en semestervecka från bruket gjorde honom ingenting, Semesterdagarna fick han bara jobba ännu mera hemma så han var som en unge på sin första skolresa. Arvid som Kustus egentligen hette hade iallafall ordnat rum på ett pensionat och Valle fick gå och äta på kafeèt på järnvägsstationen vid bondens stambord. Han fick även ta två öl och två snapsar till varje måltid. Tänk om Emma bara visste…

Den veckan njöt Valle av livet även om stadsborna kunde vara både dryga och smått oförskämda mot den stackars drängen. Det var ändå ingenting jämfört med Emmas hårda ord och nypor, han kände sig fri! På kvällarna dristade han sig till att gå på stadens gator och titta på människorna, glo i skyltfönstren och till och med ta en fika på något kafe` för han hade fått lite dricks när han burit granar till kunder som ville ha hemleverans.

Kustus hade inte tjänat några pengar att tala om på de där granbuskarna men han var nöjd ändå, han hade ju gett Valle sitt livs upplevelse och det värmer hjärtat även på snåla bonnlurkar faktiskt. Nu hade han en vän för livet som tyvärr inte skulle bli så långt för det ändades året efter när Kustus avnjöt sitt traditionella julbord på stadshotellet. Han hade avverkat sillen, det kallskurna, fem snapsar och skulle strax ta sig an det småvarma när åratal av vällevnad stoppade hans stora men alltför klena hjärta.

Han hade ännu inte fyllt sextio.

På rymmen

Kustus var frånskild och hade tre söner, den äldste hade studerat och arbetade som ingenjör i staden, den yngste var klen i nerverna och bodde hos sin mor i samhället. Ingen av dessa ville eller kunde ta över efter far men mellanpojken som kallades LillQ hade både intresse och kunnande att fortsätta i sin fars fotspår. Han hade redan tagit faderns plats i Emmas umgängeskrets, ja där han redan varit med i flera år. Emma hade tagit hand om honom så fort han fått hår på pitten i trettonårsåldern, hennes aptit på manligt umgänge hade inga åldersgränser. LillQ tog över Valle också och det betydde slutet på hans få glädjeämnen, inga extrapengar, ingen kvarting och inga korgar med godsaker men värst av allt var att han förlorade tillgången till omklädningsrummet på bondgården. Katastrof! Valle var tillbaka på cykeln, tillbaka i Valleboden på bruket. Tillbaka på ruta ett.

-Vad i hela friden ska jag göra?

Det fanns inget han kunde göra, så enkelt var det… – Eller var det så?

Valle var inte innehavare av den skarpaste hjärnan men till och med han begrep att något måste göras.

– Han skulle rymma! Hur det skulle gå till visste han ännu inte, han hade ju bara cykeln att åka på och den hade punktering. Han lagade punkan efter jobbet på gården och tänkte på hur det skulle gå till att komma därifrån, han hade ju inga pengar. Att fråga Rune om hjälp gick inte för han var precis lik sin mor. Sitt lönekonto hade han ju ingen tillgång till för det var Emma som hade hand om alla pengar. Han kunde inte hitta någon lösning då men han skulle nog komma på något. Han kom inte på något den veckan, inte på hela sommaren kunde han hitta en utväg. Valle funderade på att ta sitt liv men han ville verkligen leva! Bara inte så här, inte så här…

Vintern kom tidigt det året, redan i början av November kom en halvmeter snö och det var dags att börja hugga i skogen. Det blev långa arbetsdagar för Valle, först ladugården hemma på gården med morgonmjölkning, utfodring och mocka dynga. När det ljusnade började arbetsdagen i skogen, han hade en halvtimmes cykeltur till skogen och strax efter ett fick han sätta sig på cykeln för klockan två började eftermiddagsskiftet på bruket.

Vid elvatiden på kvällen slocknade Rune i sin halmbädd i drängkammaren. Kvällsmjölkningen brukade någon av Emmas älskare hjälpa henne med men det visste ju Valle inget om, han trodde faktiskt att Emma skötte djuren när han jobbade. Helgerna och veckorna han jobbade förmiddagar var lite lugnare för Valle, särskilt i början på vintern för solen gick ner tidigt och då gick det inte att jobba i skogen i mörkret. Efter att han mjölkat korna på kvällen kunde han ta det lite lugnt innan han somnade.

– Det var en sådan kväll han kom på hur han skulle rymma! Att han inte tänkte på det tidigare! Rune hade flyttat till en lägenhet nere i samhället så det var lite lugnare hemma men det var ändå tillräckligt med Emmas domderande och LillQs slavdriveri i skogen.

Valle hade en syster som nyligen blivit änka, han hade inte fått gå på begravningen för Emma. -Onödigt! hade hon sagt, men Valle hade smugit in på förmanskontoret på bruket och tjuvlånat telefonen där för att ringa systern och framföra sina kondoleanser. De hade småpratat en stund och systern hade blivit bestört när Valle berättade om sina hemförhållanden men då kom förmannen in på kontoret och Valle måste lägga på och fortsätta arbeta. Det samtalet hade kostat Valle en utskällning av förmannen och hot om löneavdrag. På kontoret låg en förnimmelse av ammoniakmättad ladugårdsmiljö i flera dagar trots att Valentin duschade innan han bytte om till arbetskläder i stället för efter jobbet som är det vanliga. Kreatursodören bet sig fast i Valle ändå men arbetskamraterna hade vant sig vid Valles säregna dunster.

– Gunnel! Han ropade systerns namn högt när han kom på det! Gunnel skulle få ta hand om honom, hjälpa honom komma ifrån sin eländiga jämmerdal. Så skulle det bli!

Gunnel hade väl anat att allt inte var så bra i Valentins äktenskap men att det skulle vara sådan misär hade hon inte anat. Visserligen hade hon hört en del rykten men den här gången hade nog verkligheten överträffat ryktena. Hur skulle hon kunna hjälpa honom? Ja, hon ville egentligen inte låta honom bo hos henne. Inte nu när hon äntligen blivit fri från sin karl men det fanns kanske någon bekant som skulle kunna hjälpa till? Det skulle nog lösa sig, vi får väl se vad framtiden har att ge tänkte hon.

En vecka senare stod han där, utanför hennes dörr. Han luktade obeskrivligt illa och Gunnel undrade vad grannarna skulle tänka men strunt i det nu. Här stod en lillebror som måste räddas, räddas tillbaka till ett normalt liv. Först av allt in i duschen! Hans kläder lade hon i plastpåsar som omedelbart förpassades till soptunnan ute på gården.

Hon hade ännu inte städat ut Everts kläder, Evert var hennes avlidne make, så hon plockade fram en uppsättning åt lillebror. Han hade varit en storvuxen man, närmare två meter lång och 95 kilo tung så kläderna passade ”sådär” på den lille Valle men det fick gå. Det var ju ett nödfall.

Morgonen efter gick Gunnel till en loppis och köpte en lite mer passande garderob till Valle, för 200 kronor fick hon en hel del kläder och brodern kunde hoja iväg till bruket för att göra sitt eftermiddagsskift.. Omtumlad, han hade inte ännu förstått att han var fri. Fri! Äntligen fri.

Arbetskamraterna gratulerade Valle och välkomnade honom både till deras gemensamma omklädningsrum och till friheten, de till och med bjöd honom med på krogen en kväll men han hade svårt att tåla alkoholen så de fick hjälpa honom hem till systern redan halv tio.

Förmannen på bruket bad om ursäkt för han varit så hård mot Valle när han lånade telefonen men han hade ju ingen aning om hur illa det varit där hemma. Valle fick till och med en liten löneökning, faktiskt den första sedan han började. Han hade varit så anonym, ja förutom hans ”arom” förstås, att ingen tänkt på att flytta upp honom i lönegraderna och Valle själv visste inget för Emma delade ju bara ut fickpengar åt honom.

Hemma igen

Dagarna gick åt till att skaffa legitimation, ta kommandot över hans lönekonto och skaffa mera kläder för han måste ju ha lite ombyte, allt med hjälp av hans syster för själv hade han ingen aning om vad eller hur han skulle göra. De letade också efter en egen lägenhet till Valle och påbörjade processen med skilsmässan från Emma. Valentin började vänja sig vid ett normalt liv.

En kväll när Valle cyklade hem från eftermiddagsskiftet for han av cykeln, slog skallen i backen och det sista han såg innan han svimmade var ett ansikte han kände igen allt för väl. Emma! När Valle vaknade hade han en blixtrande huvudvärk, såg sig omkring och kände genast igen sig. Han låg på sin halmmadrass i drängkammaren, sedan förlorade Valle återigen medvetandet. Nästa gång han vaknade stod Emma där! – Trodde du att du skulle slippa undan så lätt? Frågade hon lugnt men innan Valle hann svara fortsatte hon: – Trodde du verkligen att jag skulle låta dig lämna mig ensam med allt arbete på gården? Valle kunde inte svara, han kunde inte tänka. Allt bara brusade i huvudet och han försvann än en gång in bland dimmorna.

Emma hade väntat på ett tillfälle att ta hand om Valle och hon hade hittat det perfekta stället mellan bruket och Gunnels bostad, det hade varit enkelt att lista ut vart det lilla kräket hade tagit vägen för det var hans enda levande släkting i närheten och den jävla lusen hade trott att han skulle få gå på hennes mans begravning, ha! Tydligen hade han fått ide`n att ge sig av då men det ska den förbannade ynkedomen allt få ångra hade hon tänkt.

Hon spände en lina mellan två träd över den lilla stigen som Valle cyklade hem på, det var flera som använde stigen hem från jobbet så hon fick arbeta snabbt och försiktigt men det hade gått bra för ingen hade sett henne. Han hade kommit cyklande på stigen och inte anat något när han körde in i repet som satt i brösthöjd.

Efter att den förbannade nollan åkt i backen klappade hon till honom rakt i ansiktet med en råhudsklubba som används när man verkar hästars hovar. Slaget tog bra, kanske lite för bra för det krasade när hon slog till och det blödde ganska mycket från ett jack i ögonbrynet och okbenet var nog krossat för han såg lite ”mosig” ut. Ett tag trodde hon att hon slagit ihjäl honom men då hade hon bara lämnat kroppen där för ingen hade ju sett henne. Sorgligt nog levde den lille kraken så hon stuvade in honom och cykeln bak i bilen och åkte hem.

När hon kom hem bar hon in sin käre make i drängkammaren och släppte ner honom i halmbädden sedan åkte hon tillbaka för att avlägga en liten visit hos sin svägerska.

Gunnel hade börjat undra var Valle hade tagit vägen för de brukade fika lite när han kom hem efter jobbet. Nu skramlade det till utanför så hon tänkte att nu kommer han äntligen men det gjorde han ju inte. Istället var det Emma som kom instormande i hallen, högg tag i Gunnel och talade om för henne att om hon någonsin lade sig i hennes och Valles liv igen skulle hon slå ihjäl både Gunnel och hennes bror. Med det sagt stod det klart för henne att Emma menade allvar.

Valle stod ensam igen.

Mot slutet

Stackars lille Valentin fann sig i tillvaron, alternativen var som Emma förklarat för honom – drängkammaren eller krematoriet och då var det ett enkelt val för Valle ville ändå leva. Att Emma menade allvar tvekade han inte en sekund på.

Ena ögat satt lite konstigt i ansiktet på Valle numera och han såg inget på det heller, det tjöt, brusade och ringde konstant i hans öron. Då hans balans inte var så bra längre fick han ha en käpp för att kunna gå någorlunda. Emma hade sett till att Valle var ordentligt försäkrad så med sjukpension och livränta blev det en vinstlott för henne. Olycka i ladugården hade hon kallat det i skadeanmälan.. Ingen kunde förklara hur det gått till men man trodde det var en av tjurarna som kommit lös och attackerat Valle. Åtminstone hade Emma förklarat det så och Valle beordrades att hålla med.

Förmannen och arbetskamraterna anade att något inte stod rätt till men när de frågade Gunnel sa hon att Valentin flyttat hem frivilligt samma dag som olyckan skedde. Förmannen hade sagt till både polis och försäkringsbolag att något var fel men Emma, Valle och Gunnel stod fast vid sina utsagor, Valle och Gunnel vågade inte annat och då kunde polisen inte göra något men de höll med om att det verkade skumt.

Han kunde visserligen inte jobba i skogen längre men det gjorde inte så mycket för numera var det ju maskiner i skogen som var så mycket effektivare än Valle och då valde LillQ att använda sig av dessa istället. Ladugårdsarbetet klarade han fortfarande ganska bra förutom att det gick sakta men Emma tyckte inte att det gjorde så mycket för han var ju hemma hela dagarna i alla fall och nånting skulle han ju sysselsättas med.

Åren gick och Emma började tröttna på både livet på gården och på Valle. Hon hade även börjat tröttna på alla karlar och ska man vara ärlig så attraherades inte bygdens män av henne längre heller. Gården skulle verkligen behöva rustas ordentligt för den var ganska omodern och vattnet frös nästan varje vinter så något måste göras och hon ville inte göra som kärringen Lundbom en bit bortanför hennes gård.

Ester

Ester Lundbom som hade bott i en liten stuga med sin son Malte, hennes man hade stuckit från byn när han förstod att han skulle bli far så Ester fick klara sig själv. Nåja, helt själv var hon väl inte för Ester gjorde som många andra ensamma kvinnor med eget hus, hon satte in kontaktannonser i tidningen när hon behövde hjälp därhemma. Ena gången hade hon en snickare som renoverade huset åt henne, nästa var det en elektriker som fixade lite nytt lyse och sedan kom rörmokaren för att ordna med vvs arbetena. Detta var hennes sätt att lösa alla praktiska bekymmer med att vara husägare, dessutom fick de stackars hantverkarna också klippa gräs eller skotta snö beroende på årstid, handla mat, betala räkningar, köpa kläder åt lille Malte och hugga ved åt Ester. Många av traktens ensamstående händiga män hade varit sammanboende med Ester en kortare eller längre period beroende på vad som behövde göras i hennes hem. Hennes lille son växte upp med många olika manliga förebilder men någon pappa hade han aldrig sett.

Olyckan

Emma bestämde sig för att göra sig av med Valle och flytta till en lägenhet men hur skulle hon göra med maken? En till olycka i ”fäjset” skulle vara lite väl utmanande och han var ganska frisk så han skulle inte självdö än på många år trodde Emma.

LillQ hade gjort en drivning i skogen och lagt upp timret i en hög trave alldeles utanför Emmas gård och det gav henne en lysande ide` Nu skulle det ske!

Emma tog fram samma klubba som senast och när Valle stapplade över gårdsplanen gick hon fram och klappade till honom i nacken. Han stöp direkt! Emma släpade ut hans lealösa kropp och satte honom på nedersta stocken i änden på timmertraven. En bil passerade när Emma var iväg för att hämta ett spett men hon tänkte att bilföraren, som var Esters son Malte som bodde med sina katter i barndomshemmet, skulle tro att Valle bara satt och njöt av vårsolen för det var verkligen en vacker dag. Hon tog spettet och klättrade upp på traven. – Bara det inte kommer någon just nu tänkte hon medan hon klättrade. Det gick ganska lätt att få några stockar att rasa ner över Valle. Det var bara fötterna som stack ut under timret och Emma var nöjd när hon ställde undan spettet.

Nu blir det gott med kaffe!

Det var lantbrevbäraren som hittade Valle och sprang in till Emma för att ringa ambulansen. En sån fruktansvärd olycka! Stackars Emma som skulle bli ensam på gården med allt arbete. Hon låtsades vara förkrossad och brandmännen som plockade bort stockarna som rasat över Valle följde med henne in och tröstade henne i sorgen. När prästen i byn kom lämnade brandmännen dem där vid köksbordet, försäkringsbolagets representant kom också när han hörde om den tragiska händelsen. Prästen lovade att Herren skulle ta hand om Valentin och försäkringsgubben såg till att Emma fick hjälp på gården.

Veckan efter kom slaktbilen och hämtade djuren sedan överlät hon gården på sonen Rune och hans ”fjälla”. Hon undrade hur Rune lyckats få en sån duktig kvinna för hennes son var verkligen inte mycket att ha, det hade Emma insett för länge sedan.

Religion

Emmas föräldrar hade varit djupt religiösa och det hade satt sina spår hos henne för hela hennes uppväxt fick hon oavbrutet höra hur hon alltid skulle frukta guds vrede och aldrig släppa in djävulen i sitt sinne. De hade tidigare varit medlemmar i någon domedagssekt men när sektledaren sattes i fängelse för en massa bedrägerier och otukt med barn fick de hålla till godo med pingstkyrkan i byn. Emma fick inte fira vare sig födelsedagar, jular eller andra högtider så medan alla andra barn i hennes omgivning kalasade fick Emma bara sitta hemma och höra på sin fars eviga mässande.

Alla nöjen var syndiga i hennes fars värld och egentligen tyckte han att pingstkyrkan inte fyllde hans behov av gudfruktighet men det fick väl gå för det fanns inga alternativ. Statskyrkan hade ju förfallit helt i hans ögon och missionskyrkan ville han inte ha med att göra.

Hennes far vacklade i sin tro när han ertappade frun tillsammans med pastorn i församlingen i full färd med att idka intimt umgänge i rummet bönerummet. Detta väckte en vrede hos den försmådde maken som i sin desperation misshandlade guds ombud här på jorden tills han inte rörde sig längre, kärringaset fick även hon en omgång men inte med riktigt samma intensitet.

Predikanten överlevde ändå men han blev utesluten och förvisad från församlingen och den lösaktiga hustrun fick göra avbön efter högmässan inför alla pingstvänner som bad för Emmas föräldrar, de bad för modern att hon skulle slippa sina lustar till andra män och de bad för fadern att han skulle förvisa vreden ur sitt hjärta. Skilsmässa var otänkbart för det tillät inte hans tro, vad hustrun ville brydde han sig inte om, åtminstone tog han ingen hänsyn till det.

Församlingens böner hjälpte dock inte på någon av dem för snart hade hon hittat en ny ”vän” i församlingen och när gubben fick reda på det tog han det hårt, så hårt att på hemvägen från predikan överlämnade han sitt liv i Herrens händer sen tryckte han gasen i botten på deras lilla bil och siktade på den största björken som fanns vid vägkanten.

Båda dog omedelbart.

Björken fick man ta bort året efter då den börjat ruttna och stora grenar föll ner.

Emma som då var arton år blev lämnad ensam med bondgården och församlingen tog hand om begravningen trots att gubben begått en dödssynd. Det hade Emma ingenting emot men när de ledande i församlingen påstod att kyrkan skulle ta över gården fick hon nog och kastade ut den lilla skaran filantroper. De gick till tingsrätten för att få lagfarten till hennes hemman för de påstod att hennes far lovat dem gården efter hans död. Domaren som var en förnuftig man kände de frireligiösa männens rätta natur avslog deras begäran trots ett stort antal vittnesmål från församlingsmedlemmarna som samtliga intygade att detta var Emmas pappas sista önskan. Det fanns dock inget underskrivet och bevittnat testamente och då var det enkelt för domaren att avfärda de frikyrkliga stollarnas begäran. Domaren sade senare vid lunchen med de andra som jobbade på tinget att om han kunnat hade han satt de där dårarna i fängelse för att de försökt lura av flickebarnet hennes gård.

Emmas son

Domen kom i mitten på juni, en vecka innan midsommar. Den midsommar som Rune blev tillverkad i gräset utanför ladan där festligheterna pågick efter att Emma kastat av sig religionens bojor för gott.

Rune ja….

Emma hade haft en svår förlossning och det var inte så konstigt för barnet vägde över fem kilo när han äntligen kom ut. Barnets syresättning hade nog varit lite dålig under födseln får man förmoda för han var ganska blå när han äntligen anlände.

Emma fick en del skador i underlivet också vilket gjorde att hon aldrig skulle kunna få flera barn. Det tyckte Emma bara var bra för hon ville aldrig mera genomlida vare sig graviditet eller förlossning. Hennes sexuella aptit led ingen skada, nej snarare förstärktes den när hon visste att det inte fanns någon risk att hon skulle bli med barn igen.

Den ende hon inte hade någon lust till var den hon utsett till far åt barnet. Det var en ganska korkad kille men han hade jobb och skulle kunna försörja henne även om hon hade ett litet jordbruk som hon nyligen ärvt efter sina föräldrar som tragiskt omkommit i en bilolycka på väg hem efter gudstjänsten på pingstkyrkan.

Hon hade även ärvt en dräng, det var hennes förståndshandikappade morbror. Morbrodern som bodde på gården i drängkammaren bredvid ladugården var gammal och gjorde inte mycket nytta längre. Dessutom åt han som en häst så när hon gifte sig med Valentin, jävla namn förresten, fick morbror flytta in på ålderdomshemmet i stället. På detta sätt överlämnades gamlingen i samhällets vård. Det blev inte så länge för när tanterna på ”hemmet” hade tvättat av morbror hans många år gamla ”patina” fick gubben lunginflammation och dog efter några dagar.

Men nu var det ju Rune det skulle handla om…

Från början tyckte inte Emma om det lilla kräket som orsakat henne så mycket smärta men med tiden lärde hon sig acceptera honom åtminstone. Rune var sen i utvecklingen men så hade han ju inte mycket uppmuntran från modern heller och så lite kroppskontakt som möjligt. Hon var ju tvungen att hålla i krypet när hon matade honom och bytte blöja men övrig tid var han inspärrad i spjälsängen.

När han skrek för mycket tystade hon honom med lite brännvin på en bit bröd. Därför dröjde det till treårsåldern innan han började gå och han var nästan fem innan han sade sina första ord. Skolan blev en pina för lille Rune för bristen på intellektuell stimulans de första åren gjorde att han hade svårt att tillgodogöra sig undervisningen. Kanske syrebristen vid födseln gjorde sitt till också.

Lärarinnan gjorde väl så gott hon kunde kanske och efter sjätte klass hade han lärt sig läsa och skriva hjälpligt så då fick han sluta skolan.

Tonåringen Rune tillbringade sina dagar bakom flötet eller med salongsgeväret på axeln. Han tyckte om att döda djur, han sköt på allt som rörde sig men mest sköt han katter. När grannarna fick reda på att det var han som skjutit deras husdjur fick han inte ha 22:an längre, det såg hans mor till. Det var förresten hon som köpt bössan åt honom, hon köpte allt han pekade på bara han höll sig undan så hon slapp se honom. Han fick en moped istället för geväret och på den åkte Rune och fiskade, mest i en tjärn på skogen där en tokig kärring hade dränkt sig för några år sedan.

Den enfaldiga allmogen trodde kvinnan spökade där så han var ganska ensam om att fiska i tjärnen. Efter ett par månader fick han tillbaka bössan och då återgick han till att skjuta katter, de var de enda villebråden som satt så stilla att Rune kunde träffa för han var ingen vidare skytt. Då kattägarna klagade blev han av med bössan igen men den här gången fick han inte tillbaka den. Istället fick han en motorcykel av mor men körkort brydde han sig inte om att ta för polisen i byn brukade ofta hälsa på hos morsan och han sa bara åt honom att passa sig för stadspolisen.

När Rune fyllde arton var det dags för bil men hur i helvete skulle den stackaren klara av att skaffa körkort egentligen? Nåja, det löste sig snart för han som skrev ut körkorten var också en ”vän” till hans mor. Mamma hade köpt honom en bil och körskolläraren som även han hälsade på hos Emma ibland lärde honom att framföra sitt fordon hjälpligt. De grundläggande trafikreglerna fick han också en liten genomgång av men första halvåret kvaddade han tre bilar bara för han var så oduglig på att köra.

Hans jämnåriga kompisar kunde inte begripa hur den idioten lyckats ta körkort men de hade sina aningar. De flesta av dem hade begått sina sexuella debuter med Runes mamma, många av dem hade fortsatt hälsa på henne, de flesta flera gånger i veckan. Ibland tog hon sig an dem två eller tre i taget. En gång hade en av grabbarna en kamera med sig för att föreviga sin lillebrors första erotiska äventyr men då blev hon så förbannad att hon krossade kameran. Fotografen fick så mycket stryk att han tillbringade sommaren med både arm och ben i gips. Han ljög för sin mamma att han kört omkull med mopeden och lillebror fick vänta några dagar till innan han förlorade svennemössan. Ingen tog nånsin med sig en kamera dit igen.

Rune möter Ulla

Rune gick ofta på bio, det spelade ingen större roll vad det var för slags film för han glodde på allt från vilda västern till porrfilm. Ingen begrep varför han gick på alla filmer som visades för han förstod aldrig någon handling och kom aldrig ihåg vad han sett. Troligen var han bara fascinerad av de rörliga bilderna.

Det medförde iallafall att han lärde känna Ulla som sålde biljetterna på bion. Ulla var inte särskilt vacker men hon hade en viss charm ändå. De flesta grabbarna hade försökt bjuda ut henne för de ville naturligtvis gå på bio gratis men ingen hade lyckats. Därför blev alla så förvånade när de såg Ulla i Runes bil, han skjutsade hem henne efter bion. Normalt brukade hon aldrig titta på filmerna hon sålde biljetterna till men den senaste tiden hade hon börjat smyga in och sätta sig bredvid Rune när filmen började, de höll varandras händer i mörkret. Ibland letade hennes hand upp något annat att hålla i. Första gången blev Rune lite rädd när hennes hand trevade sig in under hans kalsonger, men det var så skönt!

Det var första gången han känt en kvinnas ömhet överhuvud taget för hans mor hade aldrig visat honom någon kärlek och någon annan kvinna hade han aldrig varit i närheten av, förutom lärarinnan då men hon var dels ganska gammal och dessutom föraktade hon den lille korkbollen vars mor gett hennes man ”dryparn” som han sedan överförde på henne. Den incidenten medförde att lärarinnan numera levde ensam för den skam hon känt hos läkaren som undersökte henne visste inga gränser.

En varsin penicillinkur tog hand om den nesliga åkomman men hennes man blev aldrig förlåten, han dog några år senare ensam på sjukhuset efter ett flera år långt sjukdomsförlopp som gjorde att han sakta tynade bort. Lärarinnan tyckte det var lagom åt honom och hälsade aldrig på honom vare sig på lasarettet eller kyrkogården. Han hade fått en kommunal fattigbegravning dit ingen släkting eller vän kom för att hedra hans minne.

Runes mamma hyrde en liten lägenhet åt honom och snart sov Ulla över i Runes säng nästan varje natt. Det enda hon inte gillade riktigt var när hans så kallade vänner ville ha nånstans att supa. De bodde fortfarande hemma hos sina päron och där kunde de inte ha någon fest förutom de få gånger någon av dem hade FF. Hos Rune var det däremot alltid föräldrafritt och det utnyttjade grabbarna nästan varje helg.

Efter en sen festnatt nåddes sällskapet av beskedet att Ullas pappa dött i en olycka på gården och de lämnade Ulla och Rune ensamma av hänsyn till henne. De skulle bara veta….

Då om någon gång hade hon lust att fira! Hur som helst var det sista festnatten som hölls i Runes lägenhet.

Rune förstod att Ulla ärvt en massa pengar, till och med han begrep att ett bondgård var värd en hel del även om hon fick dela med sina bröder. Han ville så gärna byta bil, inte för att det var något fel på den han hade utan han ville bara ha en annan som han tyckte var häftigare men mamma ville inte betala så han frågade Ulla om inte hon kunde lätta på plånboken lite för hon hade ju pengar!

Ulla tar över

Ulla som var mer ekonomiskt sinnad förklarade för honom att hennes pengar skulle hon använda till ett eget hus för dem och deras barn. Han borde skaffa sig ett eget jobb för han kunde ju inte leva på mammas pengar hela livet.

Ulla hade fått jobb på Konsum i byn och även om det inte var så bra betalt var det ju ändå en stadig inkomst, dessutom hade hon ju personalrabatt på hela butikens sortiment.

Jobba var inte något Rune hade tänkt sig alls, nej fy faan! Inte så länge morsan betalade och vad skulle man med eget hus till, det var bara en massa jobb!

Barn sa hon också något om, menade hon verkligen allvar? Barn? Nä, aldrig i livet! Förresten, hur skulle hon kunna bli med barn? Hon ville ju inte ligga med honom mera, i början hade hon varit väldigt aktiv men efter att hon flyttat in falnade glöden mer och mer. Nu sa hon bara att hon var trött efter jobbet, hade ont i huvudet eller så hade hon ”grejerna”.

Ibland kunde han förmå henne att hjälpa honom med handen men det var ju inte samma sak, inte alls. Vad Rune inte visste var att Ulla fick så mycket älskog hon ville på jobbet för Roland i charken ställde mer än gärna upp på lite ”skoj”.

Hon hade också en liten romans med en kille som hette Lundbom och bodde en liten bit från Runes barndomshem. Han och Rune hade gått i samma klass men de hade aldrig varit kompisar, Lundbom hade heller aldrig varit någon av hans mammas otaliga älskare.

Ulla hade fortsatt sälja biljetter på bion och när filmen började kom Lundbom dit och ”tog hand om” Ulla medan Rune tittade på filmen. Rune anade aldrig vad som hände bakom hans rygg men resten av samhället visste för hon hade blivit påkommen både på lagret på Konsum och toaletten på bion när de glömt att låsa dörren om sig. Ingen sa något till Rune.

Efter ett par år var det Runes tur att få besked om att hans far omkommit i en olycka hemma på gården. Det var visst något om en massa timmer som rasat över honom, Rune tyckte lite synd om gubben men det var nog bäst det som skedde för hans mor behandlade farsan ganska illa tänkte han. Dessutom var gubben ganska skröplig efter en tidigare olycka som hänt där hemma. Den gången var det visst någon tjur som kommit loss i ”fäjset” som morsan kallade ladugården.

Ulla, Rune och Emma, Runes mor alltså var de enda som kom på begravningen. Det var väl ingen annan som brydde sig eller också visste de inte för Emma hade inte kostat på maken någon dödsannons. Faster Gunnel hade nog velat säga ett sista farväl men vågade inte komma eftersom hon och svägerskan hade haft lite kontroverser tidigare, Gunnel var rent ut sagt rädd för Emma!

Ulla och Emma kom strax överens om att byta bostad, Rune hade inget att säga till om för det var ju kvinnorna i hans liv som både betalade och bestämde! Jordbruket var redan avvecklat, djuren skickade på slakt och marken utarrenderad förutom en liten åkerlapp vid huset som de kunde ha till att odla potatis på, ja de fick väl odla vad de ville förstås. Det fanns lite skog som de kunde avverka för att betala Emma och strax bodde Rune hemma igen!

Ulla började genast måla och pyssla för att göra huset till sitt hem, hennes eget hem.

Det var hög tid att sätta potatis så Ulla fick lära sig köra traktor också för det hade Rune aldrig brytt sig om och hennes pappa hade ju haft sina hästar bara. Lundbom kom över och visade henne hur allt funkade när Rune var ute på en av sina eviga fisketurer.

Hon fick sig även ett nummer på köksbordet, det kändes både syndigt och spännande för hennes gubbe kunde ju komma hem när som helst. Den vetskapen gav henne extra tillfredsställelse och det gick för henne gång på gång.

Ulla plöjde och harvade, körde på gödsel från den stora dyngstacken, harvade igen, körde upp fårorna, satte potatisen och myllade igen fårorna med potatisådret. Allt gjorde hon själv och hon kände sig så duktig, det var hon också.

Rune kände sig lite utanför så han fiskade ännu oftare än han gjort i ungdomen, skillnaden nu var att det fanns en kvinna hemma som tog hand om hans fångst som mest bestod av gädda, abborre och gös. Han kände sig faktiskt som en familjeförsörjare ibland, särskilt när Ulla hade sålt en del av fångsten till butiken hon jobbade i. Gösfile är ju en delikatess och hon fick ganska bra betalt för den. Senare på hösten skulle han sätta ut kräftburar och fångsten säljas till en grossist i stan, det skulle ge ett ganska bra tillskott i kassan och Rune behövde inte gå till något jobb då heller. Han fick göra det han helst ville, fiska och lata sig medan Ulla tog hand om i stort sett allt annat.

Utom hans libido förstås, den ignorerade hon helt. Det verkade som hon inte var intresserad av sex längre för han visste ju inte att hon hade ett par andra grabbar som skötte om den saken.

En dag hittade han det gamla salongsgeväret som han skjutit så många katter med, ammunition fanns det också. Dags för lite prickskytte! Han ställde upp några gamla konservburkar som mål, helst hade han velat ha glasflaskor som på vilda västernfilmerna men det fick han inte för Ulla. Hon ville inte ha en massa glasbitar överallt och det hade hon ju rätt i. Hans bristande skicklighet som skytt visade sig tydligt men han sa åt Ulla att det måste vara något fel på siktet så Ulla bad om att få prova hon också. – Hur gör man? frågade hon och när hon provat ett par skott som missat fick hon kläm på skyttet, burkarna flög efter varje skott. Hon sa inget utan lämnade bara tillbaka bössan till Rune som inte kunde säga något för han bara gapade.

Till vintern hade hans kära Ulla sett till att vedboden var full, det låg en trave med nästan torr ved som en av hans mors älskare hade huggit och kört dit. Ulla hade försökt få Rune att kapa och klyva veden men han hade såå mycket annat han måste göra och sen hade han såå ont i ryggen att han absolut inte kunde hugga ved. Det gjorde nu inte så mycket för Ulla gillade att arbeta med kroppen och vid dagens slut gick hon till sjön för att bada. Det var i slutet på sommaren och vattnet var fortfarande varmt nog. Hon passade även på att slinka in hos Lundbom när hon ändå var i närheten utan att Rune misstänkte något.

Maken föredrog att ligga i soffan och glo på dumburken, allrahelst om det var någon sportsändning. Han hade ju ont i ryggen!

Under hösten fortsatte han fiska och övningsskjuta men någon nytta gjorde han inte, det hade han aldrig i hela sitt liv gjort. Ulla fick ta upp potatisen själv, det enda Rune hjälpte till med var att äta den.

Första vintern

Det blev kallare och kallare, särskilt på nätterna så det var tur att Ulla hade fyllt vedboden, fastän när Rune själv berättade om det för grabbarna på byn var det ju han som huggit, kört hem, kapat, kluvit och travat in veden. Alla visste att det inte var sant men ingen sade något, de skrattade åt honom bakom hans rygg istället.

I mitten av december frös vattenledningen men det gjorde inte så mycket för Ulla bar in vatten från brunnen. Det var svinkallt i huset på mornarna så Rune låg kvar i sängvärmen tills Ulla fått eld i spisar och kaminer och det blivit någorlunda varmt i stugan precis som han gjort när han bodde hemma med mamma. Det blev lite bättre när Ulla lagt dubbla lager trasmattor på golven och tätat fönstren så gott det gick men det var fortfarande lite kallt tyckte Rune men han tordes inte säga nånting till henne för hon började bli lite folkilsken. Att han skulle göra något åt saken själv fanns inte i hans värld.

När snön kom satte Ulla snöbladet på traktorn och plogade vägen och gårdsplanen sedan tog hon fram snöskoveln och skottade rent framför ytterdörren, garaget och vedboden medan maken tittade på TV.

På julafton drack Rune alltför mycket sprit, somnade redan vid lunchtid så Ulla brydde sig inte om att plocka fram julmaten ens. Hon tog en promenad över till Lundbom och fick sig ett julnummer istället. De tog en macka med julskinka efteråt, sa – GOD JUL – sedan gick hon hem igen för hon måste elda i kaminerna så det inte skulle bli helt utkylt innan juldagsmorgonen grydde. Rune sov fortfarande som ett litet barn när hon kom hem.

Hennes julmiddag bestod av risgrynsgröten från morgonen med kanel och socker men ingen mjölk för det tyckte hon inte om, hon bredde på en julmacka att äta till.

Måltiden avnjöts ensam framför TV:n med lite julmust medan Rune sov tungt och när hon ätit klart gick Ulla till sängs. Julklappen hon köpt till Rune fick han aldrig, han själv hade aldrig köpt en julklapp i hela sitt liv och den här julen gjordes inget undantag.

Nyårsafton avlöpte på nästan exakt samma vis, skillnaden var att hon lagade en trerätters nyårsmeny åt sig själv efter besöket hos Lundbom och hon hade köpt en miniatyrflaska med mousserande vin till tolvslaget i stället för julmust. Hon mådde riktigt bra då, trots kylan.

Den där hon var gift med sov djupt och snarkade lite lågt. Vad fan ska jag med karljäveln till? frågade hon sig och slängde en blick mot den spritstinkande fetknoppen.

Renovering

I slutet på Januari började Ulla arbetet med att ta in offerter på husrenoveringen, Rune hade protesterat lite för han ville hellre byta bil men det var Ullas pengar så hon gjorde det hon ville med dem. Först av allt ville hon ha ett badrum som fungerade året runt och ett kök som gick att laga mat och äta i sedan fick byggmästarna ge förslag på vad de ansåg måste göras. Hon tog inte det lägsta anbudet för det var ”Bygg-Åke” och när Ulla kollade upp honom hade han nog aldrig haft en nöjd kund under hela sin karriär, dessutom hade han nyss gått i konkurs för tredje gången men det var bara en formalitet som snart skulle vara löst sa han.

Nej tack! Sa Ulla.

Nästa firma som lämnade anbud var en yngre förmåga som hade anställt ett par kompisar och släktingar men ingen av dem var vare sig utbildade eller kunniga, dessutom var anbudet hon fått högre än från den firma hon slutligen skrev kontrakt med som hade bra referenser från tidigare kunder, bra underlag och kunde förklara för Ulla vad som behövde göras så hon förstod.

I April började de riva ut det gamla och bära in det nya. Byggmästaren hade hyrt två baracker under byggtiden, en till byggjobbarna och en till Ulla o Rune att bo i under ombyggnationen så det gick att jobba rationellt, möblerna hade de burit upp på höskullen. Till en början hjälpte Ulla till med att städa, plocka undan och bära bort saker åt byggjobbarna men efter några dagar jobbade hon nästan lika bra som de anställda byggarna.

– Ju mer vi hjälper till så jobbet flyter på desto billigare blir det, dessutom blir det klart snabbare försökte hon förklara för Rune när han undrade varför hon hjälpte de där byggarna så mycket. Själv gick han bara runt och klagade på allt de gjorde utan att veta nånting om husrenovering. Efter ett par dagar hade han iallafall tappat intresset och gick och fiskade istället. Det tyckte både Ulla och byggjobbarna var det bästa han kunde göra, hålla sig ur vägen. Ulla däremot var mycket omtyckt på bygget för hon högg i där det behövdes, lagade till både mat å fika åt gubbarna så de slapp åka till byn eller fixa egen mat.

Mest omtyckt var hon ändå av förmannen för han och Ulla lunchade på tu man hand i Ullas barack när Rune var och fiskade. Vad de gjorde efter maten kunde gubbarna gissa sig till för Ulla var rosig om kinderna och förmannen såg lite förlägen ut, kände efter att gylfen var stängd och tittade sig omkring efter hennes man när de kom ut ur baracken efter deras enochenhalvtimmesluncher.

Renoveringen var klar två veckor före beräknat, mycket tack vare att Ulla hjälpte till men också den goda stämningen hon spred omkring sig gjorde sitt. Tänk om alla byggherrar var som Ulla ändå.

Festen

Festen hon bjöd på när huset var klart skulle de tala om i flera år efteråt. Ulla hade bjudit hela byn, byggjobbarna, hennes jobbarkompisar från affären och även svärmor Emma på festen för att visa sitt nya fina hus. Enda plumpen var Rune som vanligt men han hade svårt att hantera spriten och slocknade snart bland brännässlorna bakom det gamla dasset när han förirrat sig dit för att pissa. När Rune gjort sin sorti var det fritt fram att ha kul!

Lundbom hade hjälpt henne att städa upp på höskullen och dukat långbord och det var så stort så det var gott om plats över för dans. Några av de inbjudna gästerna hade instrumenten med sig och snart ljöd musiken och nästan allihopa tog sig en svängom, Monica från Konsum dansade med Roland i charken men smög efter ett tag undan för att umgås lite mera privat och de andra konsumkärringarna var inte alls så sura efter ett par glas vin. De hade så kul med byggjobbarna som de kände igen sedan tidigare, de var ju alla från trakten och dansade tills de ångade av svett. Sådan glädje hade tanterna inte känt på många år för det fanns inte så många nöjen i den lilla bruksorten.

Ullas svärmor och byggmästaren hade dock smugit undan till gästrummet som svärdottern ställt i ordning för Emmas skull, de blev kvar där länge för de återupplevde gamla minnen och pratade om gamla tider. Byggmästaren hade varit Emmas förste älskare, det hade skett på midsommarafton för många år sedan i gräset på festplatsen utanför ladan där det dansades för fullt. Byggmästaren som på den tiden bara var en liten murarlärling var redan förlovad med en byggmästardotter från staden. Han jobbade åt sin blivande svärfar och tog senare över företaget när svärgubben pensionerade sig.

Förmannens fru hade inte låtit honom gå på festen för hon var svartsjuk efter att ha hört ryktena i samhället om hans och Ullas lunchande, annars hade byggarna slutit upp mangrant. Ulla var glad, allt var toppen! Det gjorde inget att förmannen fått förhinder för Lundbom var där och strax invigde de hennes nya sovrum.

Ulla undrade lite över hur Rune skulle må när han vaknade bland brännässlorna med gylfen öppen, hon skrattade till. – Lagom åt honom sa hon högt för sig själv medan hon klädde på sig för att fortsätta festligheterna. Lundbom var redan på väg hem. Rune låg kvar bland nässlorna. Emma och byggmästaren låg i rummet bredvid. På höskullen fortsatte festen.

Efterfesten eller efter festen

Det tog några veckor innan Rune kunde gå och fiska igen för inte nog med att han ramlat bland brännässlorna utan han hade rullat sig i folkskit där bakom dasset också och det är nog inte så nyttigt för han blev ordentligt sjuk. Det var förresten tur att Ulla var ute när han vaknade för annars hade han dragit in fekalierna i det nyrenoverade huset och det ville hon definitivt inte. Hon tvingade honom att ta av sig kläderna ute och slänga dessa i tunnan hon hade för att bränna skräp i, sedan spolade hon av honom med trädgårdsslangen. Vattnet var isande kallt för det kom från deras egen brunn på gården och Rune skrek och grät men Ulla gav sig inte utan tvingade honom att tvåla in sig innan hon spolade av honom en gång till. Då först släppte hon in honom i huset och förde honom direkt till duschen för vidare tvättning. Hon inspekterade honom noga innan hon släppte ut honom ur badrummet. Han var inte mycket att se på tänkte hon, kulmage, begynnande flint, obefintliga muskler och lika obefintlig pitt. Den blir väl så när den aldrig används till annat än att pissa med sade hon tyst för sig själv.

Jägar´n

Rune hade tränat på sitt skytte ett bra tag nu och han tyckte nog själv att han var ganska duktig, visserligen hade han gått ur skytteklubben som han varit med i ett par år efter att han, i ett försök att stärka äktenskapet, tagit med Ulla till skjutbanan. Det hade blivit succe` – för Ulla men för honom blev det en skammens dag då hon sköt mycket bättre än han både på träningen och i klubbtävlingen efter träningen. Hon fick till och med en pokal med sig hem för hon kom tvåa i damklassen, han kom trea bakifrån i sin klass som hade trettio deltagare. Det värsta var att hennes poäng hade räckt till en fjärdeplats bland herrarna. Han gick aldrig dit igen,

Nä, nu skulle han börja jaga istället! Han köpte nya vapen, både älgstudsare och hagelbössa.

Ulla tyckte det blev lite väl dyrt men hon lät honom få sina nya leksaker för hon tyckte det skulle bli gott med älgkött. Nu inbillade hon sig inte att Rune skulle skjuta någon älg själv men i jaktlaget delades köttet upp i lika delar mellan alla deltagare.

Jaktledaren höll på att få ett nervöst sammanbrott när Rune begärde att få vara med men det gick inte att neka honom enligt stadgarna. Rune var skogsägare och då skulle han beredas plats i laget.

-Om det ändå varit Ulla som ville vara med ändå, sa jaktledaren till ordföranden i klubben.

-Hoppas han inte klarar skjutprovet sa kassören.

-Hoppas han bryter benet, eller ännu hellre nacken sa sekreteraren

Rune klarade skjutprovet med ett nödrop och hans ben och nacke förblev obrutna.

På jaktmötet tilldelades Rune ett pass som dels låg längst bort och dessutom hade det inte setts någon älg där på många år men han var glad ändå för nu kände han sig som en riktig MAN.

Rune gick till passet varje dag veckorna innan jakten skulle börja, han fixade ett litet tak att sitta under av några slanor, grenar och en bit presenning.

En eldstad gjorde han av några stenar, han fixade ved till brasan, högg rent skjutgator från sly åt de håll han trodde älgarna skulle komma ifrån och han bar dit en campingstol att sitta på.

Natten innan jakten skulle börja kunde Rune inte sova för han var så upphetsad, han pysslade med bössan, packade i och ur ryggsäcken gång på gång och han funderade på vilka kläder han skulle ha. När Ulla steg upp var han fortfarande inte redo för en dag i skogen så hon fick se till att han fick på sig rätt kläder, kokade kaffe och packade hans ryggsäck med de saker han behövde.

Äntligen var han klar för sin första älgjakt!

När Rune kom fram till passet, gjort en liten brasa och käkat en av smörgåsarna Ulla skickat med skulle han bara ladda bössan så skulle han vara redo när stortjuren kom. Han rotade i ryggsäcken men hans nackhår reste sig och han blev kallsvettig när han insåg att han glömt packa ner ammunitionen! Helvetes jävla skit! Satan! Han kunde inte skylla på Ulla heller för hon hade gett honom asken med patronerna men han hade lagt den på bordet när han skulle kolla om han hade kvartingen med sig. Skotten låg kvar hemma!

Han kunde inte gå och hämta kulorna heller för han fick inte lämna passet, det hade jaktledaren betonat och att bryta mot den regeln skulle betyda omedelbar uteslutning från jakten. Det var bara att gilla läget, låtsas som ingenting och hoppas att det inte kom några älgar.

Ulla hade sett både spriten och den kvarglömda ammunitionsasken men sade inget, hon log lite inombords bara.

Hmm, han hade ju kvartingen i ryggsäcken som han smusslat med när han trodde att Ulla inte såg och han hade gömt en på passet veckan före utifall…. Han smuttade lite först men sen tog han en rejäl klunk, så en till och snart var flaskorna tomma. Rune däremot var full.

När han vaknade trodde han först att han blivit blind för han såg inget, allt var svart men snart förstod han att det var mörkt ute. Det var kväll och Rune hade sovit bort hela första dagen på sin första älgjakt.

De andra i laget hade inte tänkt på honom vid återsamlingen när jakten bröts kl 15.00. Det hade skjutits ett par älgar så några av dem fick stanna och ta hand om dessa men ingen hade en tanke på deras nykomling.

Halv åtta på kvällen fick jaktledaren telefon, det var Ulla som frågade vad de gjort av hennes man. Per-Arne, som han hette sade att han inte sett honom efter jakten. Han hade trott att Rune tröttnat och gått hem men nu måste de kolla så han inte gått vilse, brutit benet eller vådaskjutit sig själv. Per-Arne ringde ett par av de andra gubbarna för de var ju tvungna att kolla vad som hänt, vad de än tyckte om honom.

Rune hade ingen ficklampa med sig och även om han hade haft det hade han nog inte vågat gå hem för dels hittade han nog inte i mörkret och dels trodde han att vargarna skulle överfalla honom om han irrade omkring ensam i skogen. Han hade gjort upp eld igen så han frös inte och kände sig någorlunda trygg där han var. Någon borde väl sakna honom snart och komma för att rädda honom, någon? Ulla kanske hade planerat alltihop, lagt sömnmedel i kaffet och tänkt att vargarna eller björnarna skulle äta upp honom. Hans tankar for omkring, han fick ingen ordning på dem. Han visste inte vad han skulle göra och paniken steg mer och mer.

När Per-Arne och de andra kom till passet låg Rune i fosterställning och grät, elden hade slocknat för veden var slut och han vågade inte gå så långt ifrån passet för att leta efter mera. Han flög upp och kastade sig runt halsen på Per-Arne och skrek att de räddat hans liv, räddat honom från rovdjuren som lurade i närheten och bara väntade på att slita honom i stycken och äta hans kropp till kvällsmat.

P-A och de andra fick lugna honom så gott det gick och följde honom ända hem där Ulla tog emot dem med varm choklad och prickigkorvsmörgåsar, omtänksam kvinna det där tänkte jägarna och lät sig väl smaka av fikat. Rune fikade inte, han gick direkt tills sängs efter att han duschat och tagit nya kalsonger för de som han haft på sig hade han ofrivilligt förorenat.

Han smög ut med dessa i den gamla plåttunnan som de brände skräp i. Per–Arne hade känt lukten och anat vad som hade hänt men han var finkänslig nog att inte nämna det för någon annan.

Dagen efter kom inte Rune till samlingen före jakten, han kom inte de andra dagarna heller, nej han jagade aldrig älg igen. Ulla fick aldrig någon förklaring på vad som hänt men hon brydde sig inte om det så mycket för hon visste ju hur Rune var. Däremot fick hon köpa några kilo älgkött av Per-Arne och det var ju bra. Hon hade försökt förföra honom för han var ju en stilig kille som bodde ensam i en liten stuga en bit från tjärnen där hennes mor dränkte sig men han var inte intresserad, inte ett dugg intresserad. Ulla fick senare veta att han hade en pojkvän inne i staden. Synd på en sån snygg karl, tänkte hon. Fru Jönsson fick roa sig med Herr Lundbom istället.

Jaktkojan

Efter debaclet på älgjakten drog sig Rune undan ännu mer, han ville inte träffa folk över huvud taget. Han fortsatte betala jaktkortet men han jagade bara småvilt, jagade förresten, det enda han gjorde var att knata omkring i skogen med en bössa på axeln. Ibland glömde han till och med att ta med något vapen men det gjorde inget för han ville inte skjuta några djur längre. Han kunde ändå inte ta reda på det om han nu någonsin skulle träffa. Jaktkojan som laget byggt stod nästan alltid tom så dit tog han sin tillflykt när han ville vara ifred och det ville han ofta för hemma regerade Ulla.

I kojan fanns en vedspis och kaffekanna, vatten fanns i en källa alldeles utanför och kaffe hade han tagit dit så han kunde fixa till lite fika när han blev sugen. Hemma kokade han aldrig kaffe, det fick Ulla fixa precis som hans mamma gjort innan han flyttade hemifrån. Detsamma gällde veden för vid jaktkojan högg Rune björk som han kapade med sin nya motorsåg, klöv och travade prydligt upp den så det skulle finnas till värme och kaffekokning. Därhemma var det Ulla som gjorde allt arbete med vedhuggningen från skogen till pannan.

Det gick några år och Rune tillbringade mer och mer tid i kojan, det hände ganska ofta att han övernattade där för han hade ingen anledning att gå hem ändå. De andra i laget tyckte att Rune tillbringade lite väl mycket tid i kojan men så länge han betalade medlemsavgiften kunde de inte neka honom att vara där och han hindrade inte någon annan att utnyttja den.

En dag när Rune kom till platsen var redan flera gubbar från jaktlaget där, de stod och tittade på vad som dagen innan hade varit deras jaktkoja. Först beskyllde de honom för att ha slarvat med elden i spisen men Rune bedyrade att han inte eldat dagen innan för han hade kaffe med sig i termos och ville inte elda för det skulle bli alldeles för varmt då för det var mitt i sommaren.

Lundbom kom till hans undsättning och talade om att han sett att A&O , de lokala ligisterna, åkte moppe vägen upp mot kojan mycket tidigt samma morgon men han hade inte sett dem åka tillbaka igen för han hade åkt till jobbet kort efter han såg de båda ”lössen”. Dessa blev omedelbart huvudmisstänkta men det fanns inga bevis så de kunde inte göra något. Rune grät stilla där han stod för vart skulle han nu gå för att komma undan Ulla?

På gården hade Rune sin lilla snickarbod där han hade samlat på sig en massa verktyg, både handverktyg och elektriska. Han hade ingen kunskap eller fallenhet att använda dem men han köpte nya grejer så fort han fick tillfälle. Den enda som använde verktygen var Ulla, hon gjorde allt praktiskt därhemma för han var en teknisk idiot men det visste vi ju redan. Snickarboden var inrymd i ladugården och innanför fanns drängkammaren där hans så kallade far bodde i många år.

Ulla hade städat ur rummet för länge sedan och det luktade inte dynga där längre så Rune bar ut en gammal säng, skaffade dit lite andra möbler, kaffebryggare och kylskåp, vips hade han ett eget krypin där han kunde gömma sig för omvärlden. Mycket bättre än jaktkojan tänkte Rune, nu behöver jag inte gå så långt och här finns det el så jag behöver inte hugga ved heller.

Ny karriär

Ulla hade börjat jobba extra åt en entreprenadfirma i samhället, det var den där Lundbom som hade fixat in henne för de behövde en ersättare för honom i dumpern när han skulle vara ledig och hon hade semester från sitt ordinarie jobb, köra dumper kunde vilken idiot som helst hade han sagt och efter en kort instruktion fick Ulla köra själv och Lundboms lilla utbildning hade gett resultat. Det gick som smort, förresten var han mera noga med att visa henne allt som skulle kollas, smörjas och fyllas på i maskinen efter dagens arbete. Lundbom älskade sin A 25:a över allt annat i världen utom sina katter förstås. Malte som han hette, hade inte kunnat vara ledig tidigare för han hade inte vågat låta någon annan köra ”hans” dumper. Ulla var ett undantag, han visste att hon skulle ta god hand om hans älskling och hon skulle se efter katterna också. Lundbom kunde lugnt åka till Gran Canaria en vecka, dit han alltid velat åka.

Han hade vunnit ett resepresentkort för 5000:- på bingolotto och det räckte nästan till att betala hans åtta dagar i Playa del Ingles. Lundbom såg fram mot sin vecka i solen för hittills hade sommaren varit regnig och kall här hemma. Han hade kollat upp stället lite i förväg så han skulle veta lite grann vad han hade att vänta på sin första utlandsresa. Solsken, trettio grader varmt, massor av badstränder med massor av tjejer. det fanns till och med ett nakenbad i en öken där men det han såg fram emot mest var ändå friheten att bara vara, BARA VARA. Inte vara tvungen att jobba, det skulle bli så skönt att inte göra nånting alls och bara tänka på sig själv. Inte för att han brydde sig om någon annan så mycket hemma heller men ändå…

Det hade gått åt helvete för Lundbom redan första kvällen då han blivit för full och hamnat på bögbarerna på Yumbo som är ett köpcentrum i Playa del Ingles, blivit uppraggad av en transa som ingen annan än Lundbom trodde var en kvinna. Fick knockoutdroppar i sin drink hemma hos ”henne”, blev rånad på alla kontanter och våldtagen i röven medan transans polare filmade.

Det blev inte som Lundbom hade tänkt sig. Inte alls.

Ulla gillade att köra dumper även om det blev lite enformigt att bara åka till grusgropen och lasta, åka till vägbygget för att tippa sedan samma sak om igen och igen och igen, hela dagarna. Hon undrade hur Lundbom stod ut med att göra detta år ut och år in men en sak visste hon i alla fall, det var fan så mycket roligare än att sitta i kassan på Konsum och slippa alla griniga kärringar med eller utan rabattkuponger.

När veckan gått och Lundbom var tillbaka i dumpern, ännu lite öm därbak, frågade ägaren till firman om inte Ulla skulle prova att köra grävmaskin istället. Hon svarade bara med ett ord. –

-Självklart!

Det var en helt annan sak att köra grävmaskin, en riktig utmaning för det var så många funktioner i de två små spakarna med knappar på och pedalerna men när Ulla provat att flytta lite grus fram och tillbaka och lastat dumpern ett par gånger åt Lundbom tyckte hon att det gick skapligt.

Cat

Chefen på firman hette Jonas men kallades Cat för han avskydde de amerikanska maskinerna av märket Caterpillar. Inte för att det var något fel på maskinerna utan för att hans hustru blev ”rundsmord” om man säger så av servicekillen på Caterpillar i stan när det var fest för att fira företagets 25 års jubileum. Paret lever fortfarande tillsammans men det är bara för att hustrun äger halva huset och hälften av företaget och han har inte råd att lösa ut henne.

Det var för övrigt hennes far som startat firman som de tog över när gubben dog av skrumplever vid 54 års ålder. Många års alkoholmissbruk hade ändat hans liv alltför tidigt och ingen var förvånad för det var nästan ingen som sett honom nykter och när han kom i sin bil som kallades ”Blå terror” sprang alla och gömde sig för man visste aldrig var den skulle hamna. Bilen var krockad på alla sidor efter hans otaliga fyllebravader bland stubbar och stenar i skogen, parkerade bilar och betongsuggor i staden.

Hans förra bil, en blå Oldsmobile Cutlass som var precis lik den här, hade han råkat köra över med sin största lastmaskin men det märkte han inte förrän han skulle åka hem i den. Det var ett under att ingen dödats eller skadats under hans irrfärder men folk var vana och höll sig undan. Körkortet förlorade han för många år sedan men det hindrade honom inte från att ratta sin Oldsmobile till och från vägbyggen och systembolag. De enda ”vita” perioder han hade var när han satt inne för rattfylla.

Cat sade åt Ulla att hon var en naturbegåvning för hon lärde sig så snabbt att manövrera ”fyrsextian” och undrade om hon gillade att leka i sandlådan som han kallade jobbet i grustaget. Tyrone (hans mor gillade en skådespelare som hette Tyrone Power) som normalt körde den stora grävmaskinen hade spöat upp sin kärring på fyllan och satt inne tre månader så det behövdes en ersättare för honom och Cat undrade om hon kunde ta tjänstledigt från Konsum dessa tre månader.

Monica som var föreståndare för butiken tyckte det var en lysande idé för hon gillade inte Ulla något vidare, kanske var hon lite avundsjuk på Ullas romans med Roland i charken men Ulla var inte direkt trevlig mot kunderna heller, nä, hon var en typisk konsumkärring och det faktum att expediterna på Konsum alla är så otrevliga var något Monica ville bryta. Hennes systerdotter behövde dessutom ett jobb några månader innan hon skulle börja sin utbildning till nagelterapeut (av alla yrken) men pengar skulle hon behöva vad hon än skulle gå för skola.

Det var under dessa tre månader Rune försvann utan ett spår.

Sonja & Yvonne blir mödrar

Sonja och Oscars mamma Yvonne hade varit kompisar sedan barnsben för deras föräldrar bodde grannar i det ”finare” området i samhället för Sonjas Far var driftingenjör på bruket och hennes Mor var lärarinna. Yvonnes pappa var också en högre tjänsteman och mamman tandsköterska på en privatklinik. De båda paren hade höga förväntningar på sina döttrar som aldrig infriades för Yvonne och Sonja började använda droger redan i trettonårsåldern då en snäll kille lät dem prova gratis ett par gånger men när de blivit beroende var det slut på fribiljetterna. Flickorna började stjäla av sina päron och mor- och farföräldrar för att finansiera sina knarkbegär, de kunde även suga av nån gubbe för nån hundring ibland men snart gick det inte längre. De blev avslöjade och skickades till skolkurator sedan togs de om hand av sjukvården och de sociala myndigheterna för att bli av med sina drogberoenden.

I några år såg det ut att funka och för Yvonne gick det bra men sämre för Sonja som återgick till drogmissbruket när hon var nitton. Hennes föräldrar ville inte ha henne hemma så de köpte en lägenhet, då slapp de åtminstone se henne i sitt elände. De första åren fick hon lite pengar varje månad men när Sonja beskyllde fadern för att vara pedofil och kallade sin mor för hora tröttnade de och knäppte igen plånboken. Sonja stod utan understöd och hennes lösning på problemet var att sälja sin kropp.

Det fanns gott om kunder, även i deras lilla samhälle och ibland hade hon nästan kö utanför sin ytterdörr men efter några månader kände hon att det inte gick att fortsätta då hennes förakt för sig själv bara växte tills det blev outhärdligt.

Sonja sökte hjälp hos sjukvården och fick till slut komma till en psykolog som hon kände förtroende för men efter några besök på sjukhuset började de umgås privat för ”tokdoktorn” hade egna problem och snart tog de droger tillsammans som Tore, psykologen hette så, hade skrivit ut i hennes namn.

Tore hade blivit utkastad av sin fru och hyrde ett rum på stan men nu flyttade han in hos Sonja istället med katastrofala följder för han var en mästare på att kombinera droger för att uppnå maximal effekt och snart började han missköta jobbet på sjukhuset, fick en varning sedan en till, miste rätten att skriva ut mediciner och till slut fick han sparken.

En av Sonjas få utflykter gick till affären där hon blev utskälld av en av expediterna för hon åt ett par chokladbitar och drack ur en cola inne i affären som hon senare vägrade betala för. Hon skulle bara betala för det hon lade på bandet och till slut blev hon utkastad och portad från affären. Kassörskan var förstås Ulla.

Sonja gick hem, hon var förbannad och började känna av abstinensen för hon hade inte tagit nånting på flera timmar men hon visste att medicinskåpet var välfyllt hemma så hon skulle snart omfamnas av ett dövande rus och hon skyndade sig hem.

Det blev inga droger för när hon kom hem hade Tore tagit nästan allt som fanns i skåpet, lagt sig i badkaret fyllt på med varmvatten och skurit upp sina handleder.

Tore var död och Sonja stod ensam igen så hon fick åter bli sexarbetare för någon hjälp fanns inte att få men nu hade hon fått konkurrens om torskarna, Olga från Rumänien som sa att hon var 18 år men såg ut att vara högst femton. Den unga öststataren hade dumpat priserna men hon möttes av skepsis hos männen för de ville kunna prata med den de skulle stoppa in sina svällande lemmar i, dessutom hade hon en hallick som tog betalt så de förstod att den stackars lilla flickan inte skulle få några pengar.

Olga blev bara utnyttjad av cyniska sexhandlare och det ville de flesta av männen i samhället inte vara med om. De återvände till Sonja nu när hon var tillbaka på marknaden även om det blev mycket dyrare.

En av hennes stamkunder hette Rune och hon tyckte lite synd om honom på något vis och lät honom sova över ibland, hans fru saknade inte honom i alla fall sa han och när Sonja fick reda på vem hon var tyckte hon ännu mera synd om den lille kraken. Rune var inte direkt välutrustad därnere och även de minsta gummina halkade av så hon lät honom slippa använda kondom, detta medförde att hon blev med barn. Kanske var det någon omedveten önskan som gick i uppfyllelse för när Sonja upptäckte det slutade hon tvärt med alla droger. Hon slutade även röka och började äta nyttigt så hon tog inte ens en öl till maten för då hade hon säkert trillat in i missbruk igen.

Hennes mor grät av lycka när Sonja ringde och meddelade nyheten, allt var förlåtet och den blivande mormodern sa att det spelade ingen roll att fadern till barnet var gift och aldrig skulle få veta att han blivit pappa. Hon skulle bli mormor!

Sonjas far hade dött året innan av en stroke. Han hade aldrig förlåtit vare sig Sonja, sin hustru eller sig själv för vad som hänt och han dog som en bitter man.

Ett halvår efter lille Andreas fötts återföll Sonja till drogandet och fnaskandet men mormor tog hand om och uppfostrade det lilla gossebarnet som sitt eget, hon trodde väl att hon skulle lyckas bättre den här gången. Det skulle visa sig att så inte var fallet.

Mormor överbeskyddade den lille gossen, hon var alltid med honom så han inte skulle göra illa sig eller att någon annan skulle göra illa honom och den ende han fick leka med var grannfruns barnbarn Oscar, Yvonnes lille son som var nitton dagar yngre än Andreas och en perfekt lekkamrat åt hennes barnbarn tänkte hon.

Yvonne hade slutat med droger och hållit sig ifrån dessa och träffat en kille. De blev kära i varandra och det var precis vad deras föräldrar hade hoppats på. Hennes livs kärlek hette Kent och var son till tandläkaren som Yvonnes mamma jobbade åt.

Kent och Yvonne gifte sig i kyrkan som var fullsatt av alla släktingar och vänner till de båda, ja, utom Sonja då förstås. Det var ett vackert bröllop, solen sken, brudparet strålade av lycka, allt var helt perfekt.

Efter ett tag gick det som det brukade, de blev med barn och efter nio månader kom lille Oscar till världen. Allt hade gått bra, visst hade det varit jobbigt i slutet av graviditeten och förlossningen tog några timmar med de värsta plågor hon någonsin upplevt men när den lille äntligen behagade komma ut var alla plågor glömda. Kent skröt för alla hur fin lille Oscar var, ett riktigt A-barn hade barnmorskan sagt utan att förklara för den nyblivne fadern vad som menades med det. Allt var så fint, så bra.

A&O

När det gått några år visade det sig att Oscar nog inte var som andra, han var hyperaktiv och mycket aggressiv. Särskilt mamma fick känna på pojkens hårda humör men när han var hos sin mormor var han snäll. Yvonnes föräldrar var numera skilda. Med mormor var han som en annan person, särskilt när han fick leka med grannens barnbarn Andreas som bodde hos sin mormor i huset bredvid.

Yvonne visste mycket väl vem Andreas var men han verkade ju ha ett gott inflytande på hennes pojke så Oscar fick vara hos sin mormor ganska mycket, dessutom var hon med barn igen så det var skönt med lite avlastning och när hennes dotter föddes fick den lille gossen bo hos mormor på heltid för Yvonne var orolig för vad Oscar skulle kunna göra mot sin lillasyster. De två pojkarna trivdes bra hos sina mormödrar, det enda felet var väl att de nästan alltid var övervakade av tanterna.

De var livrädda att grabbarna skulle göra illa sig men efter några år hade de fått lite mera frihet och då kunde de båda knoddarna börja utforska omvärlden.

Två pojkar i tioårsåldern ute på egen hand kan ju vara lite riskabelt för samhället rent allmänt men Andreas och Oskar var rent av farliga för omgivningen. Överallt de drog fram ställde de två huliganerna till något, till en början var det ganska oskyldiga men irriterande spratt som att släppa ur luften ur lärarnas cykeldäck eller palla äpplen och annan frukt ur andras trädgårdar men det avancerade strax till att sno navkapslar och emblem, krossa fönsterrutor. bryta av backspeglar och antenner på bilar. Lacken på Oskars morfars BMW drabbades hårt av grabbarnas framfart. Troligen berodde det på gubbens ovilja att ge Oscar några pengar för han visste att de inte skulle gå till annat än röka och snask. Morfadern, som hette Lennart och bodde i en trea på stan med sin nya thailändska fru som var yngre än Oscars mamma, hade satt in ganska mycket pengar i fonder i Oscars namn men det visste inte Oskar och även om han vetat kunde han inte röra pengarna före sin artonårsdag.

Snart bröt de sig in i kiosken för att knycka godis och cigarretter, båda hade börjat röka men de hade inga pengar för mormödrarna hade dragit in deras veckopengar då de ställt till med så mycket elände. Efter inbrottet sökte de plågade tanterna hjälp att få ordning på de vanartiga barnen men skolkuratorn iddes inte göra så mycket och socialen kunde inte heller få någon ordning på de två ligisterna. Inga åtgärder hjälpte.

När A&O som de kallades nu hade fyllt femton var de straffmyndiga. Nu skulle de få stå för sina handlingar själva så efter de stulit ett antal mopeder,”lånat” en bil som de kvaddade när de skulle köra rally på grusvägarna utanför samhället tog polisen dem. De brände även ned kiosken till grunden innan de torskade. Det hade också brunnit en jaktkoja långt ut i skogen och en sommarstuga uppe vid tjärnen oförklarligt.

Kojan och sommarstugan klarade de sig ifrån men för de övriga brotten dömdes de till ungdomsvård på olika ställen, det var första gången de hade varit åtskilda någon längre tid sedan de flyttat till sina mormödrar.

När de blev utsläppta ur sina tillfälliga boenden var de välutbildade kriminella som visste nästan allt om hur man begick olika brott och dessutom klara sig undan snutar och rättsväsende. De båda småtjyvarna snodde bilar på löpande band och även en och annan lastbil om de kom åt bara för nöjes skull eller om det var spänningen, kanske var det både och. Ingen vet vad som rörde sig i huvudet på de två trollen.

A&O blev en följetong hos polisen och domstolarna, oftast blev deras småbrott avskrivna men ibland fick de krypa in några månader på kåken. Visserligen var de inlåsta men det var inte så illa faktiskt för de fick nya kontakter och dessutom fick de lära sig något nytt varje gång. Bara djävulskap förstås.

De hade träffat på en kille som kunde köpa så mycket diesel de kunde leverera så de skaffade en pickup med en stor plastcistern på flaket. Sedan åkte de och tömde tankarna på alla möjliga maskiner i skogen, vägbyggen och på åkerier eller bondgårdar. Ibland tände de eld på något fordon bara för nöjes skull eller startade upp någon maskin och körde ut den i en sjö, en myr eller utför ett stup. Deras förstörelselusta visste inga gränser och att deras tilltag drabbade andra människor tänkte de inte på, de brydde sig helt enkelt inte.

En dag i slutet på sommaren försvann grabbarna utan ett spår, bilen hittades efter en skogsväg nära en skogsavverkningsplats där det stått flera skogsmaskiner. Polisen misstänkte först att pojkarna ”tagits om hand” av ägarna till maskinerna men de kunde inte hitta några kroppar och ingen kunde knytas till något brott. Eftersom det rörde sig om människor, nåja, som försvunnit och kanske mördats gjordes grundliga undersökningar men ingen hade sett något och man hittade inga spår, ingenting alls!

Pickupen hade stått där ett några veckor men ingen brydde sig, man trodde väl att det blivit något fel på den gamla rishögen och pojkarna övergett den där. Det verkade oförklarligt och en av poliserna som haft med grabbarna att göra tidigare sa att det här var det bästa som hänt på flera år i byn.

Äntligen blev det lugn och ro i samhället tyckte han.

Vad deras mödrar tyckte vet ingen.

Queen of the road

Ulla trivdes med sin tillvaro numera, att kunna göra vad man vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan är toppen! Inte för att hon tog någon hänsyn till sin numera bortgångne, förlåt försvunne make men hon ville ju inte lämna honom ensam hemma när han levde för då hade det nog slutat med katastrof, det var hon övertygad om men nu kunde hon åka på semester när hon ville. Hon hade varit till Gambia ett par gånger efter hon hört att de unga pojkarna där var väldigt ”tjänstvilliga”. Visserligen ville de ha en slant för sina tjänster men de servade henne med allt, de följde med ut och visade henne alla sevärdheter, hjälpte till att handla och såg till att hon inte blev (alltför mycket) lurad på marknaden. Hon fick en inblick i hur folk levde där ”på riktigt” i stället för att bara sitta vid poolen på hotellet. De lokala grabbarna var väldigt uthålliga i sängkammaren och det kändes spännande med unga killar som även var mycket välutrustade! Dit skulle hon åka flera gånger för om männen kan åka till Thailand och roa sig med unga flickor eller pojkar kan väl hon åka till Afrika och ta för sig lite. Risken att smittas av HIV eller andra sjukdomar ägnade hon inte en tanke.

Hon började ta ut sin pension när hon fyllde 61 men har fortsatt att arbeta vidare både på Konsum och åt ”Cat” i både dumper och grävmaskin, dessutom kör hon lastmaskin ibland när det behövs.

Strax efter Rune försvann började hon den ganska besvärliga och dyra kursen för att ta körkort för lastbil med släp, hon fick övningsköra med en av ”Cats” chaufförer så där sparade hon en slant men innan hon var klar hade det ändå kostat nästan 50 tusen med alla kurser för att uppfylla hennes dröm om att bli ”Queen of the road” . Ett åkeri i staden hade en del långkörningar som Ulla mer än gärna tog åt sig och medan de ordinarie chaufförerna helst sov hemma trivdes hon med att övernatta i lastbilshytten.

Jobbet som chaufför var inte direkt välbetalt men det var något särskilt med att sitta högt över de andra trafikanterna och ratta sitt 60 ton tunga och tjugofemkommatjugofem meter långa ekipage, hon kände sig verkligen som en drottning på vägarna.

En del personbilsförare kunde bete sig lite konstigt ibland, de körde om på vägrenen och körde om så snävt så de nästan tog stötfångaren med sig, särskilt på de sträckor som har vajerräcken när det övergick till bara en fil. De bara måste om innan det blev enfiligt! Att Ulla kom ikapp dem några minuter senare när de blivit hindrade av någon husvagn eller en bil med hästfinka gjorde dem ännu mera desperata så de gjorde ännu mera huvudlösa omkörningar. Ulla hade hjärtat i halsgropen lite då och då första tiden men hon vande sig vid att folk körde som idioter.

Vid vägarbeten körde hon den hastighet som stod på skyltarna för gubbarna som jobbar på vägen förtjänar väl lite respekt också, de ska i alla fall inte behöva bli överkörda på sina arbetsplatser. För detta fick hon många bilister att hytta med näven eller oclså gav de henne fingret efteråt när de körde om henne, de hade säkert inte ens tänkt släppa av gasen när de passerade vägbyggena.

På rastplatserna såg hon flera gånger små lastbilar med tankar på flaket som antingen sålde stulen diesel till mindre nogräknade (utländska) chaufförer eller så stal de diesel ur parkerade långtradare med föraren sovande i hytten. Dessa gånger önskade hon nästan att hon hade haft salongsgeväret med sig….

Ulla avskydde tjuvar över allt annat och det kanske var minnet av hennes far som stal hennes sparpengar när hon var barn som framkallade detta hat. Gubbjäveln hade fått vad han förtjänade och det hade de två små ligisterna som försökte ta hennes ägodelar hemma på gården också. Ulla log vid tanken på att ingen skulle hitta de där slynglarna och även om de skulle hittas skulle väl ingen misstänka henne?

På de större uppställningsplatserna såg hon ibland tjejer, oftast från östeuropa, smyga omkring och erbjuda sina tjänster och ibland fick de napp hos någon chaffis som sökte få utlopp för sina lustar.

Hon tänkte på hur desperata flickorna måste vara för att hålla på som de gör, kanske hade de blivit hitlurade med löften om ett bättre liv, äktenskap, modelljobb eller kanske skådespelare? Ulla hade sett någon dokumentär om trafficking och hoppades att de här flickorna åtminstone fick behålla en del av pengarna de gnodde ihop själva men förmodligen skulle de väl bara betala av sin ”skuld” till hallicken eller vad man kallar dessa figurer. Man skulle skjuta de där asen som har flickorna som slavar och säljer deras kroppar om och om igen.

Om jag bara fick tag på en så där skulle de få se hur jag kan behandla dem, tänkte hon. Döden skulle komma som en befrielse efter hon tagit hand om dem några dagar, fortsatte hon fantisera…. Undrar just hur och var man kan hitta en sån där människohandlare frågade hon sig. Visserligen hade myndigheter och frivilligorganisationer åtgärdsplaner och hjälpprogram men Ulla ville gå lite mera handfast tillväga utan att blanda in polis eller någon annan i sina planer. Om man bara visste hur?

Torskfiske

Ulla drog sig till minnes att det funnits en öststatstjej som varit hemma i samhället, någon av konsumkärringarna hade skvallrat att Rune hade setts när han lämnade hennes lägenhet. Undrar just vad som hänt med henne, vart hon tagit vägen?

Hon gjorde lite efterforskningar och fick reda på att hon och hennes ”pojkvän” flyttat verksamheten till en lägenhet i staden men flickan hade tagit sitt liv några månader senare.

Hon stod väl inte ut längre tänkte Ulla och blev förbannad, kunde ingen jävel ha hjälpt henne? Hjälpt henne komma ur sin hallicks grepp och försöka få henne tillbaka till ett så normalt liv som möjligt!

Nu hade Ulla hetsat upp sig så hon inte längre kunde sova innan hon gjort nånting. Ryktena på byn gjorde gällande att hallicken som kallades Ivan hade importerat ett nytt flickebarn och startat upp verksamheten igen fast nu i ett annat samhälle ett par mil bort.

Ulla tog bilen för att åka och kolla in var de höll till och snart satt hon i bilen utanför hyreshuset där hon hört att flickan hade sin mottagning eller vad man skulle kalla det?

Det blev ingen lång väntan för henne innan det smög ut en gubbe som såg sig omkring innan han gick ut på gatan. Bilen hade han parkerat en bra bit därifrån för att ingen skulle förstå vad han var ute på för äventyr. Trodde han verkligen att det skulle fungera? Ulla satt kvar i bilen och spanade. Det dröjde inte så lång stund innan nästa torsk kom promenerande på gatan.

Faan också! Den där känner jag igen tänkte hon, det var Monicas man. Monica som varit föreståndare på Konsum hemma där för ganska många år sedan. Numera hade hon bytt och var ICA handlare i samhället. I folkmun kallades hon naturligtvis för Mon-ICA numera.

Monicas man, Ivar såg sig omkring innan han gick in i trapphuset och uppför trapporna till lägenheten, Ulla väntade en halvtimme innan Ivar kom ut igen.

I trettio minuter hade hon planerat vad hon skulle göra med honom men när han släntrade iväg mot sin bil hoppade Ulla ur och sprang efter. Ivar som var en sån där som tränade flera gånger i veckan med sina kompisar på gymmet hemma i samhället men någon nytta gjorde han inte.

Jävla gymtönt! tänkte Ulla när hon klappade till honom mitt i solar plexus så han vek ihop sig som en fällkniv och när han stod på alla fyra på marken gavhon honom en spark mellan benen bakifrån så det svartnade för ögonen på honom.

När han kvicknade till stod Ulla lutad över honom med ett hotfullt uttryck i ansiktet. Hon sade bara en mening – Ser jag dig här igen slår jag ihjäl dig!

Sedan vände hon sig om och traskade tillbaka till sin bil. Hon trodde inte för sitt liv att han skulle

våga anmäla honom för då hade Monica och hela världen fått veta att han besökte fnask, dessutom är det olagligt att köpa sex.

Fritagning

Väl hemma igen kände hon sig ganska nöjd men samtidigt var det inte tillräckligt för att bli riktigt belåten, hon ville frita flickstackaren där från sitt fängelse i lägenheten. Bort från den fruktansvärda tillvaro de där människorna tvingat in henne i! Hon visste inte bara hur? Inte än men det skulle hon lösa, förr eller senare, det visste hon med säkerhet.

Snart hade hon kommit på hur hon skulle göra, hon åkte ner till gymmet och inväntade Ivar. När han kom beordrade hon honom att boka en ny tid hos den lilla flickan för det måste man göra på internet. Det kunde inte Ulla för hon hade helt enkelt aldrig intresserat sig för datorer. Dessutom skulle Ivar följa med henne till lägenheten utifall hallicken kollade vem som stod utanför dörren.

När kvällen ifråga kom gick Ulla med sin högst ovillige kumpan till lägenheten och när han som kallades Ivan öppnade gick hon till omedelbar attack och slog aset på struphuvudet med en halvmeter lång bit armeringsjärn, hon följde upp med en smäll i nacken så han tuppade av. Ivan hann knappast reagera innan han låg på golvet medvetslös. Ulla skickade hem Monicas livskamrat och beordrade honom att aldrig nämna händelsen för någon vilket Ivar omedelbart accepterade. Han vågade inte annat för han var livrädd för den grå pantern och ville inte veta vad som skulle hända efter han lämnat stället.

Ulla band ihop händer och fötter på Ivan som inte skulle vakna än på en stund för armeringsjärnet hade gett ett gott resultat. Hon hittade nycklarna till rummet där flickan var inlåst i väntan på nästa kund. Tania som flickan hette blev livrädd när hon såg den bastanta kvinnan som öppnade dörren men lugnade sig när hon såg vad Ulla hade gjort med hennes plågoande. Tania förstod att hans makt över henne var bruten men hon var fortfarande orolig för vad som skulle hända med henne nu?

Ingen av kvinnorna kunde mycket engelska och Tania kunde bara några få ord på svenska av vilka de flesta var ”yrkesrelaterade” såklart men de lyckades kommunicera rätt hyggligt ändå och Ulla förklarade att hon skulle hjälpa Tania med att få kontakt med en organisation som hade specialiserat sig på att hjälpa kvinnor som hamnat i samma situation som hon. De skulle bara ta hand om Ivan först. Ulla och Tania hjälptes åt att dra av ryssen hans byxor och binda fast honom skrevande på köksbordet. Medan Ivan var medvetslös letade flickorna igenom lägenheten efter pengar och kanske några användbara saker. Han hade ca 50 000:- på sig och de hittade ungefär lika mycket till undangömt på olika ställen, mest i frysfacket i kylen, dessutom hittade de en massa droger och anabola steroider. Ulla hade ingen aning om hur mycket hans varulager var värt men hon trodde att ryssen var grossist i drogbranschen att döma av mängderna som fanns i lägenheten.

Mot bättre vetande spolade hon ner de olagliga substanserna i toaletten. Vad kunde hon annars göra? Lämna drogerna till polisen gick inte utan att avslöja sig själv Visst hade hon kanske kunnat smussla in knarket på ett apotek eller miljöstation. Problemet var att det var så stora mängder att det skulle bli väldigt svårt utan att väcka uppmärksamhet. Hon hoppades att reningsverket kunde ta hand om skiten.

När han som kallades Ivan började vakna hade flickorna slumrat en stund på soffan, Tania hade klamrat sig fast vid Ulla. Hon var livrädd att bli lämnad ensam i lägenheten med Ivan även om han för tillfället var ganska ofarlig.

Ivan som egentligen hette något helt annat började skrika och förbanna sina båda fångvaktare så de tog hans inte alltför rena kalsonger och stoppade in i hans fula tryne.

Ulla tog fram hans stilett som de hittat och gjorde klart för honom att om han gjorde det minsta väsen skulle hans kulor separeras från resten av honom. Ivan nickade att han förstått och kalsongerna drogs ur det ryska kakhålet. Han höll sitt tysthetslöfte för han var övertygad om att flickorna menade allvar.

Lille pojk sa Ulla som om hon läxade upp ett barn som gjort något bus, lille pojk. Vad ska vi ta oss till med dig egentligen? Tania drog pekfingret över sitt struphuvud, en gest som tydligt visade hennes önskemål men Ulla fortsatte lugnt och i vänlig ton. – Var har du resten av pengarna då?

Ulla chansade på att ryssen hade mera pengar undangömda och det syntes på hans reaktion att så var fallet även om han nekade frenetiskt. Hon tog kalsongerna och skulle stoppa in dessa bland fångens ruttna tänder då han sa : – Vänta, vänta, jag kanske kan fixa lite till om ni bara släpper mig! Ulla skrattade och tryckte in hans brunrandiga underkläder i hans mun och plockade fram kniven igen. – Hur ska du ha det? Vilket uppskattar du mest, fortplantningsförmågan eller pengarna? Hon förde kniven mot hans skrev och upprepade frågan. Hans ögon höll på att hoppa ur hans huvud och svetten rann när han nickade och slappnade av en smula. Ulla uppfattade det som han ville behålla sina testiklar så hon drog ur kalsingarna igen och väste : – Var är pengarna?

Kamrat Ivan försökte förhandla och sa att hans leverantörer skulle döda honom om de inte fick sina pengar men Ulla tyckte att det inte spelade någon roll av vem han blev avlivad.

Hon gav honom åtminstone chansen att undkomma, han skulle till och med få behålla lite pengar så han kunde fly till något annat land. Efter ett par timmar kapitulerade han och talade om var han gömt pengarna, de fanns i ett vindsutrymme under golvbrädorna, det stod en stor byrå ovanpå men Ulla lyfte undan den och fick fram två plastkassar med sedlar som hon tog med till lägenheten. Tania och Ulla räknade de skrynkliga femhundringarna, de mindre valörerna lades åt sidan. När de räknat klart hade de hittat ettusensexhundraåtta femhundringar i påsarna och säkert lika många mindre sedlar, dessa kunde de räkna senare.

De hade lovat Ivan friheten men hur skulle de bete sig? Ulla talade om för honom att om han skulle försöka leta efter dem skulle hon se till att han försvann från denna värld.

Hon frågade om Tania var klar för avfärd sedan stoppade hon in kalsingarna i hans mun, tog armeringsjärnet och slog av hans högra underarm. Det räckte inte för Tania så hon högg hans stilett i låret på honom innan Ulla löste hans bojor. Ivan hade svimmat av smärtan så de två hämnarna lämnade honom och for hem till Ulla där de äntligen kunde koppla av efter att de gömt pengarna och ställt bilen i garaget utifall han skulle sett den.

När hon vaknade sov Tania fortfarande som det barn hon var. Flickan var faktiskt bara femton år hade hon berättat för Ulla men hur skulle de göra nu? Hon kunde inte gömma flickan hur länge som helst även om ingen av grannarna skulle säga något.

Jaja, det fick komma senare för nu gällde det bara att låta henne vila och se till att inte ryssen eller hans chefer var ute efter dem.

Nya liv

När Tania vaknade hade Ulla lagat middag, dukat med finporslinet, finaste broderade duken på bordet och riktiga kristallglas som Ulla fått i bröllopspresent av svärmor Emma för många år sedan. Det var första gången hon hade någon orsak att använda den bästa dukningen tänkte hon för sig själv men det här var verkligen anledning att fira!

Tania åt som hon aldrig sett mat förut och Ulla betraktade henne med ett roat uttryck.

De nyfunna väninnorna som var så olika men ändå så lika tillbringade de följande dagarna med att vila upp sig och tänka på framtiden för ingen av dem ville gå miste om den andras sällskap men när de läste i tidningen att de hittat ett mycket vanställt oidentifierat lik som man trodde var en känd knarklangare kände de att Tania måste ge sig till känna.

Ulla följde henne till organisationen som hon kollat upp tidigare, de hade advokater som specialiserat sig på såna här fall. Tania fick stå ut att komma till ett förvar en tid men efter en månad kunde hon flytta hem till Ulla som tog emot henne med öppna armar. Sex månader senare hade Tania fått permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Advokaten som skött Tanias ärende var egentligen pensionerad men hjälpte till när det gällde trafficking utan att ta betalt för han avskydde verkligen människohandeln. Alla människor har rätt till ett värdigt liv var hans uppriktiga åsikt.

Organisationen fick en större donation i kontanter som lämnats anonymt till advokaten. Han hade fått bekymmer med att förklara hur han fått pengarna men ingen hade anmält att de saknade dem så till slut kunde de bokföra gåvan.

Raoul som advokaten hette kom från början från Chile och hade upplevt grymheterna där då hela hans familj försvunnit medan han hälsade på släktingar i Sverige. Han blev avrådd från att återvända hem och stannade därför här men hade senare åkt till Chile för att få veta vad som hänt hans föräldrar och syskon, troligen hade de blivit avrättade och ingen visste var de kunde vara begravda. Han hade ingen annan släkt kvar där heller så han återvände till sitt nya hemland som tagit hand om honom så väl. Han älskade Sverige och svenskarna även om det var kallt på vintern och hans närvaro här inte gillades av alla.

Raoul och Ulla hade funnit varandra och de umgicks ofta både privat och på kontoret där Ulla börjat som volontär. Tania hade verkligen hämtat sig bra från sina upplevelser och trivdes fantastiskt bra på gården hos sin räddare. Ulla å sin sida hade fastnat för flickan som fått utstå hemskheter ingen skulle behöva uppleva och frågade om hon fick adoptera henne. Tania som med Raouls hjälp hade sökt sina rötter i hemlandet, tack och lov utan framgång accepterade erbjudandet utan vidare för hennes egen mor var den som sålt henne till de där slavhandlarna i första skedet och någon pappa hade hon inte ens hört talas om.

Ulla hade fått den dotter hon alltid saknat och dessutom en man som tyckte om henne för den hon var och lät henne vara så. Hälften av knarkpengarna hade hon gett till Raoul så han kunde få in dem i verksamheten, resten skulle Tania ha och Ulla satte in mellan fem och tiotusen kronor i kontanter varje månad i Tanias namn. Större summor kunde hon inte sätta in utan att förklara var pengarna kommit från men det gjorde inget för Tania skulle inte få veta om pengarna före Ulla var död och det hoppades hon skulle dröja många år ännu. Tills dess klarade de sig på hennes lön, pension och sparpengar.

Tania hade börjat jobba extra på ICA och Monica var imponerad av hur snabbt hon lärt sig svenska, dessutom var hon trevlig och hjälpsam mot kunderna. Flickan kände igen några män från tiden i lägenheten men låtsades inte om det. Med kläder och utan make up såg de inte att det var fnasket de knullat mot betalning utan betänkligheter tidigare.

Ulla och Tania hade tagit över och öppnat bion nere i samhället som varit stängd några år men nu hade folk åter börjat uppskatta att se film på stor duk och med bra ljud, det hade kostat en hel del att uppdatera utrustningen men Ulla ville att folk skulle få gå på bio igen. Det var inte så dålig affär som man skulle kunna tro för det var en hel del besökare på deras lilla biograf.

Tania & Tobias

Tania hade fått en beundrare, det var Tobias, brorson till byns storbonde. LillQ hade aldrig skaffat sig någon familj men hans yngre bror Anders hade gift sig och fått en son som de döpte till Tobias. Efter bara ett par år skildes Tobbes föräldrar, modern flyttade efter ett par år till Schweiz med sin nye make och lämnade pojken i Anders vård.

Efter skilsmässan återkom tyvärr hans mentala ohälsa och gossen fick bo hos farbror LillQ som tog hand om Tobias lika bra som det vore hans egen son.

Tania kände lika för Tobbe och de blev ett par, hon hade förklarat sin bakgrund för både Tobias och hans farbror. LillQ hade väl inte tyckt om vad han hörde men när hans brorson inte backade från sina känslor för henne kunde inte han heller döma henne. Det var hon som var den drabbade, det förstod LillQ och flickan var dessutom både intelligent och duktig precis som Ulla som adopterat flickan. LillQ hade varit olyckligt kär i henne i ungdomen, kanske var han det fortfarande.

Hon hade blivit tillsammans med den där Rune i granngården precis när LillQ hade tagit mod till sig och skulle bjuda ut henne. Anledningen till att han tvekat var att han var mycket äldre än hon och trodde inte att Ulla skulle vilja ha honom därför.

LillQ hade väntat på att Ulla skulle dumpa Emmas lille bastard men det hände aldrig och LillQ kom aldrig över henne. Han hade försökt lägga ut några trevare när Rune försvann men hon hade inte nappat på hans krokar.

Byns storbonde hade försökt inleda förhållanden med andra kvinnor genom åren men den enda han egentligen ville ha var Ulla så LillQ förblev ungkarl.

De senaste åren hade han funderat på att importera en thailändska som många andra gamla gubbar men han hade vant sig vid ensamheten och trivdes nog bäst så ändå. Förresten trodde han inte han skulle trivas med en thailändsk tjej. LillQ kände flera män som skaffat såna tjejer. Den första tiden hade de varit väldigt vänliga och hjälpsamma men det gick över och blev väldigt krävande och även dominanta efter ett par år. Då fick gubbarna känna på flickornas verkliga natur. Han log vid tanken… Han skulle gärna åka dit på semester men thailändskorna skulle han lämna ifred, så desperat var han inte.

Hans brorson Tobias skulle ta över gården om han så ville och gossen verkade vara som klippt och skuren för att bli bonde. Det hade han visat bland annat när han som sexåring körde traktor helt på egen hand och tröskan året efter. Vid nio års ålder klarade han mjölkning och utfodring lika bra som någon annan på gården.

Förutom att sälja biljetter på bion och extraknäcket på ICA hade Tania också börjat hjälpa till på LillQs gård på initiativ av Tobbe som ville ha hjälp i ladugården och på åkrarna. Den siste drängen gick i pension och Farbror LillQ orkade inte så mycket längre för hans rygg och knän har tagit slut efter ett liv som nästan bara bestått av arbete. Gården var inte alls som förr, LillQ hade 50 mjölkkor bara av sentimentala skäl för några pengar att tala om gav det inte. Grisarna hade avvecklats för några år sedan när fläskpriserna sjönk och kostnaderna bara steg. Numera var det spannmålsodlingen som var huvudnäringen tillsammans med skogen. 245 hektar åkermark och 650 hektar skog krävde en del arbete och det orkade inte LillQ längre med.

Tania och Tobias trivdes med tillvaron men tyckte mjölkkorna tog för mycket tid och gav för lite avkastning så efter överläggningar med farbrodern sålde de kossorna för att i stället satsa på köttdjur.

Det var en tung dag för LillQ som egentligen hette Erik när djurtransporten kom för att hämta de sista korna men Tobias hade rätt, de var inte lönsamma längre. Köttproduktion kanske inte heller genererade så stora intäkter heller men det var mycket mindre arbete med dessa djur.

Tobias visade ritningarna på det nya lösdriftsstallet och hans farbror måste erkänna att det var både välgjort och genomtänkt för ändamålet. Det var dags nu, det var verkligen dags nu.

Erik Walter Lindström hade tagit hjälp av en jurist som fixade pappren, nu fick Tobias och Tania ta över gården för nya tider krävde nya tankar och ideér och det kände han att han inte längre hade. Det hade däremot Tobbe och Tania.

LillQ kände sin ålder och ville inte stå i vägen för det unga paret som så gärna ville bygga sin framtid här på gården. Tania var en pärla, alltid beredd att hugga in och jobba med vad som helst på gården och alltid hade hon ett leende på läpparna. Det syntes på lång väg hur bra hon trivdes här. Tobias var den son han aldrig fick, eller kanske ännu bättre för han hade sett andras barn som inte alls ville bli som deras föräldrar önskade alltför många gånger.

Han var så glad att han hade någon att lämna över gården till, som dessutom var släkt.

Människor

Tredje Oktober flög LillQ till Thailand för att stanna över vintern, han hade hittat ett pensionat där många lite äldre svenskar och andra europeér bodde när snön låg tungt över deras hembygder och träffade där en norsk kvinna som åkt till värmen efter hennes man avlidit oväntat i en hjärtinfarkt. De hade haft ett jordbruk som hon sålde efter makens död. Hennes två söner hade jobb i oljeindustrin och tjänade mycket mera på det än de nånsin skulle kunna göra på jordbruket. Därför såldes gården som var värd en himla massa norska oljedollar vilka delades upp mellan modern och hennes söner.

De åldrande nordborna trivdes bra i varandras sällskap och eftersom de båda var ekonomiskt sinnade (snåla alltså) flyttade de två ihop för att spara in en hyra.

LillQ hade äntligen hittat hem!

Ulla jobbar inte längre åt Cat för volontärarbetet med att rädda flickor ur sexslaveriet tar för mycket tid och Konsumbutiken är nedlagd. Däremot kör hon långtradare ett par tre gånger i månaden åt åkeriet i sta´n och bion fixar Tania & Tobias.

Hon känner sig så levande när hon får ratta Scanian ute på vägarna och ibland följer Raoul med på resan, det är en helt ny värld för honom att upptäcka. Hagfors, Bjuv, Bräcke, Gävle. Sundsvall, Hofors, Katrineholm, Västervik. Nya ställen hela tiden som han aldrig skulle sett annars. Han visste det redan men det tål att upprepas. Sverige är fantastiskt!

Var jag än gick blev jag erbjuden allehanda droger Ganja (cannabis), Cocaine, Amphetamine eller heroine. När jag avböjde deras utbud av uppåt- och nedåttjack ville de erbjuda flickor istället “pussy, pussy”- Very young, very beautiful! men jag var inte intresserad av att hyra nåt fruntimmer heller.
Nä,jag ville se Bridgetown istället å vi måste ju fixa lagret till propelleraxeln också. Kapten J och jag frågade runt och fick tag på en kille som hette Glenroy som lovade laga lagringen men det skulle ju ta några dagar och kosta en del förstås. Glenroy var en trevlig kille som varit i Sverige då han hade en flickvän från Stockholm. Vid Sverigebesöket hade han frusit hela tiden och det kan man ju förstå. Dessutom hade hans blindtarm passat på att bli inflammerad så han måste opereras på Karolinska. Under operationen hade hans kroppstemperatur börjat stiga okontrollerat men narkosläkaren förstod vad det var och packade in den olycklige västindiern i en massa ispåsar och fick till slut hejd på febern annars hade tempen stigit till blodet koagulerat och Glenroys saga varit all. Istället blev det en längre konvalescens, han var så klen efteråt att han fick lära sig att gå på nytt.
Det var nån genetisk defekt som gjorde att han var överkänslig mot narkosmedel som utlöst febern. Tydligen kom det från någon irländsk förfader som burit på den genen. Jag blev lite häpen och sa att då kanske vi är släkt för jag har samma fel i min genuppsättning. kanske vi var ättlingar till samme viking… Han, enochfemti lång, knubbig och kolsvart, jag, enånittitvå lång mager blekfis.. Tänk ändå…

Jag och kompisen som jag var på Club Experience i Mindelo med gick ut en kväll och blev inknuffade på en nattklubb i utkanten av Bridgetown. Det blev en sån där “Deja Vu” för det var en blonderad ljusbrun tjej som gjorde konster på en rostfri stång där också. Hon hade lika mycket kläder som sin kollega på Kap Verde dvs ingenting… Vi blev inte långvariga där men på vägen ut tittade vi in bakom ett skynke där det pågick “lapdance” men inte sån man ser på amerikanska filmer utan här var flickorna helnakna och de betalande manliga kunderna hade byxor och kalsonger nere vid fotknölarna… Vi avlägsnade oss snarast.
Två dagar före julafton åkte tre av grabbarna hem och vi var bara tre kvar, jag kapten J och A.
Jag och kapten J var till “the Gap” en kväll för det var ju nöjescentrat på ön. St Lawrence Gap… jotack där var det hålligång! Barerna låg vägg i vägg hela vägen längs partygatan, kan verkligen rekommendera ett besök om ni kommer dit nån gång!
Fortsättning följer…

Har haft en normaljävlig dag. Förmiddan var väl hyfsad, klippte lite gräs och röjde lite i snickarverkstan. Kan inte lyfta eller bära nåt tungt än, jävla diskbråck! Va å fikade i Norrby, tog gullsjövägen till Järbo för att handla lite men framåt middan börjar man ju bli trött och orkar inte med en massa folk så jag åkte hem istället för att vila och meditera en stund. Får klara mig på det som finns hemma och äta gröt till frukost. Meditera är inte så konstigt som det kan låta, bara ett sätt att vila hjärnan medan man är vaken, mindfulness är egentligen samma sak. Prova gärna men håll det enkelt, krångla inte till det. Finns många övningar på Youtube och andra sajter på nätet, välj nån som passar.
Kändes skapligt efteråt men hade ont i huvet och denna förbannade tinnitus tjuter, brummar å brusar i öronen. Försöker göra nåt vettigt men yrseln gör att man tappar balansen så fort man vrider huvet för snabbt, tittar uppåt eller bara rör sig å då e de inte så lätt. Tar en långpromenad me Booster, det funkar att gå även om det är lite stappligt första halvkilometern. Lagar mat när jag kommer hem, vilar huvet lite medan pastasåsen puttrar på spisen. Efter maten hämtar vi posten å bär in den till farsan, bara reklam men gubben brukar glo på den. Jag skiter totalt i all reklam, köper bara det jag vill ha när jag behöver det.
Börjar titta på en film om Keith Richards men somnar efter halva som vanligt. När jag vaknar efter nån timme är det fullt påslag, panikångest. Blöt av svett och en puls på hundraåtti, fy fan va de e jobbigt! Sitter stilla en halvtimme eller så tills pulsen har gått ner till lite mer normal frekvens, tar en bit choklad och ett digestivekex för när man äter nåt ger det sig fortare av nån anledning. Efter en sån där attack brukar det bli riktigt mörkt i huvet, en depression som är förlamande. Man vill inte göra nåt alls och absolut inte ha med andra människor att göra. Ikväll var det inte på det allra värsta viset men man är skakis i alla fall.
Nu väntar jag bara på att det ska lugna ner sig lite så man kan sova en stund.

Pastasås

Brukar börja med att rosta solrosfrön, så mycket så det täcker botten på en stor stekpanna. Slänger i en halv hackad lök, “lagom” mycket vitlök och häller i en burk tomater, krossade eller passerade och lika mycket vatten samt en grönsaksbuljongtärning. Tärnar och kokar ett par morötter ihop med en liten näve vardera av röda å gröna linser i tjugo minuter, häller av vattnet och lägger i såsen. Lite pumpafrön, hackade valnötter och jordnötter e också gott. Brukar ha i Cayennepeppar, chilipulver, vitpeppar. En liten, liten skvätt kanel, lite kaffe och en halv tesked socker eller sirap gör också gott. Blir den för blöt kan man ta lite chiafrön å e den för torr brukar det finnas vatten i kranen… Får den puttra ett tag innan servering blir den fyllig å god.
Sa jag att den är vegetarisk?
Kom ihåg att salta vattnet till pastan ordentligt så blir den mycket godare

Vi kom till Barbados några dagar före jul efter en fin segling och en liten storm så man fick känna på vädrets makter också för vad vore en atlantsegling utan lite tufft väder?
Vi skulle ha ropat upp deras kustbevakning ett antal sjömil innan ankomst men det hade Kapten J glömt eller kanske bara struntat i så det kom ut en RIB och mötte oss med en utskällning, sedan skulle vi segla in till hamnkontoret och klarera där men eftersom propelleraxelns axiallager hade skurit kunde vi inte gå för maskin och fick efter en lång palaver tillåtelse att ankra på redden och ta dingen in till kontoret. Kapten J och en av grabbarna åkte för att fixa formaliteterna men de åkte inte in till hk direkt utan gick i land vid fiskehamnen och gick genom denna utan att veta att det var förbjudet, de missade väl de tio kvadratmeter stora skyltarna kan man tänka… Väl inne hos hamnkaptenen fick de återigen skäll för att de undlåtit att föranmäla vår ankomst, dessutom fick de skäll för att vi inte seglat in till bryggan, att de lagt till vid fiskehamnen med dingen, att de gått genom densamma samt att han hade kamouflagemönstrade byxor. Efter de tagit emot allt skäll, anmält vår ankomst, betalt avgifterna och vänt byxorna på avigan, det var olagligt att ha kamouflagemönstrade byxor på Barbados, kom de tillbaka till oss som väntade på båten. Vi hade seglat över atlanten!
Kapten J som spenderat tjugosju år och en ansenlig mängd pengar på att bygga båten var riktigt lycklig och bjöd oss på femtioårig Macallan whisky som ankardram sen fortsatte vi firandet med lite enklare drycker men vi var ganska nyfikna på ön så vi hoppade i den lilla gummibåten, “dingen” och åkte iland till “the Yacht Club” där vi omedelbums beställde var sin “rum punch”. De hade också WIFI så grabbarna kunde uppdatera sig om vad som hänt hemma och i världen under de dryga två veckor vi var ute på det stora blå.
Själv hade jag ingen dator med mig utan inskränkte mig till att skicka ett sms för att tala om att vi levde. Jag struntade väl i vad som hände hemma för vad skulle jag kunna göra för något åt det? Jag var ju i Västindien!

Fortsätter väl skriva sen nån dag…

Jag hade en dröm häromnatten… E de nån som kan tyda den åt mig?

Drömde jag var en sardin, mobbad och utstött tvingades jag lämna stimmet.
Så kom en knölval och slukade nästan hela stimmet och de som undkom valen tog delfiner, tonfisk och sjöfågel hand om och jag var ensam kvar…

<><

Hade en tung förmiddag efter en svår natt. Vaknade flera gånger med hjärtklappning och blöt av svett. Bytte mellan soffa och säng. Det var väl ingen riktig ångest men inte långt ifrån, sprängvärk i i huvet, tinnitus och yr i bollen så jag stödde mig mot väggarna, spydde en gång och gick till sängs igen.Kunde inte hämta tidningen åt farsan förrän framåt niotiden. somnade ¨åter ett tag. När jag vaknade mådde jag faktiskt lite bättre och kunde käka lite frukost men kunde och orkade inte göra mycket förrän efter nån timme till. Gick ut i verkstan och svetsade ihop lite armeringsjärn, plåtbitar och sextumsspik som blev en skulptur?! föreställande en ängel som håller ett trasigt paraply, vet fan inte varför jag gjorde en sån men den blev klar tror jag. Får väl titta över den imorn och se om det ska göras några ändringar. Medan jag höll på med den kom barnbarn nr 2 på besök, han pillade på med att sätta i högtalare i EPA traktorn. Det viktigaste med den är ju att det finns en rejäl stereo, övriga funktioner är väl sekundärt. Än får han inte köra på ett par månader men till dess ska ljudanläggningen vara klar i alla fall.
Frågade bb2 om han behövde nån hjälp men när han nekade gick jag en sväng med Booster. Fastnade hos några grannar som jag hittills aldrig pratat med. Hade suttit där och fikat en god stund då telefonen ringde. Det var bb2 som undrade var jag var, han hade blivit orolig när jag aldrig kom hem och hade försökt leta efter mig men visste ju inte vart jag gått… Han hade provat ringa ett par gånger tidigare men jag hade inte hört telefonen och han undrade väl om gubbjäveln låg överkörd i nåt dike eller med brutet ben i skogen eller kanske uppäten av vilda djur.. Nåväl, när jag väl svarat blev han lugn och kunde åka hem. Fick faktiskt en liten tår i ögonvrån av hans omtanke. Skickade sms när jag kom hem och tackade för att han bryr sig… Har förresten lagt ut bilder på en del av mina “konstverk” på instagram, eriksson1428 heter jag där… om nån nu skulle vilja glo på dessa..

I marinan i Mindelo låg en restaurant som vi intog första kvällen, vi var trötta efter nio dygn till sjöss. Sex hungriga (inte sexhungriga) grabbar i avklippta jeans eller shorts och t-shirts som nog sett sina bästa dagar samt flip-flops på fötterna klev vi in i den modernt eleganta matsalen där en lika elegant kypare tog emot och visade oss till ett lite undanskymt bord. Kanske ville han inte att vi skulle skrämma bort andra kunder för vi såg verkligen vilda ut, en dryg vecka till sjöss gör underverk med frisyren. Vi beställde in några pilsner så vi kunde studera menyn i lugn och ro och prata lite med kyparen om vad han rekommenderade, kommer inte ihåg vad jag käkade men det smakade suveränt gott, jag kan absolut inte klaga på kapten J:s kokkonst men det här var riktigt gott. Pilsner, vin till maten för några av oss förrätter, varmrätter och desserter, kaffe och konjak och kanske nån grogg senare var vi riktigt mätta och belåtna. Till notan kom servitören med ett litet glas rom och den slank ju också ner… Sex grabbar som ätit och druckit sig väl ohungriga och otörstiga. Notan stannade på en knapp femhundring… Hade nog blivit samma summa per person hemma i Sverige. Vi lämnade bra med dricks och hotade kyparen med att komma tillbaka nästa kväll.

Dagen efter såg vi över båten lite, bunkrade det som fattades men mest slappade vi och drack öl, Strela på seglarbaren. På kvällen åt vi och drack på marinans krog, kyparen såg riktigt glad ut när han såg oss komma och vi fick lika bra service som första kvällen, kanske lite bättre t.o.m.. Efter maten drog vi vidare till en utebar och fortsatte dricka öl och när den stängde var jag och min kompis fortfarande nyfikna på kroglivet i stan men de andra drog ut till båten för att sova.Jag och kompisen frågade runt vart man kunde gå, klockan var ju bara elva men barerna stängde tydligen då. Vem vi än frågade var svaret “Club Experience” som var det enda etablissemanget som hade öppet i stan. Sagt och gjort, vi tog en taxi dit, det satt en man vid entren och gav oss ett kort som vi skulle lägga fram när vi beställde i baren så fick man betala hela notan när man gick ut.
Innanför dörren var bardisken där vi beställde varsin “strela” och fick ett varsitt streck på våra kort. Innanför baren var en korridor med bänkar på var sida och i änden på korridoren utförde en mycket lättklädd kvinna en avancerad “poledance”, lättklädd förresten det enda hon hade på sig var örhängen… Då började vi förstå att Club Experience var en bordell och i samma ögonblick hade vi en varsin lättklädd ljusbrun flicka i våra knän… De var inte för påflugna ändå och när vi förklarade att vi inte var ute efter deras tjänster lämnade de oss ifred. Vi blev inte så långvariga där men hur vi kom tillbaka till båten har jag inget minne av.

Tredje dagen var den andra lik, kanske var jag lite “trött” efter besöket på klubben men på kvällen gick vi åter till”vår” restaurant för att begå vår middag men när vi kom in kom en av servitörerna och ledde oss till deras “bakficka”. Stället var abonnerat av nåt företag den kvällen och egentligen inte öppet för vanliga gäster men de gjorde undantag för oss.
Kyparen förklarade att menyn såg lite annorlunda ut den kvällen men kocken skulle fixa till nåt åt oss iaf. Först kom han med en kvadratmeterstor bricka med “pinnmat” som hade blivit över från öretagsevenemanget och sedan brickor från buffe`n med all möjlig mat som var lika gott som vanligt. Vi pratade med kyparn en stund och han förklarade att det inte kommit så många som de räknat med och vi skulle bara behöva betala för det vi drack men vi fick in en bricka med “överbliven” champagne.. Vi frågade även när de hade sin högsäsong för det hade varit så få gäster på stället när vi varit där och efter en stund sa han “-This week.This week is our high season!” Vi satt där och glodde dumt och när vi till slut rfågade vad han menade sa han”-You my friends, you are the season!” och log så brett som hans öron tillät. Vi beställde mera drickbart. Efter en stund kom han och frågade om vi kunde tänka oss att byta bord, alla företagsgästerna hade gått och de hade en trubadur däruppe som satt och spelade för ingen alls. Självklart sa vi och gick upp till matsalen där vi placerades framför spelemannen som blev synbart glad ut över att ha några att spela för…
Vi applåderade artigt efter varje låt och blev trakterade med drinkar som företaget som abonnerat stället betalade för.

Sista dagen i Mindelo var vi ganska trötta men vi drack öl i seglarbaren , pratade med en holländare som var helgalen, fyllde gasoltuberna och slappade. Åt en sista gång på vårt stamställe där vi tömde fickorna på Escudos, tror nog de fick ganska bra med dricks men det var de värda. De hade ju blivit våra vänner! Kramade om dom och sa adjö med en tår i ögonvrån.
Morgonen efter checkade vi ut i hamnkontoret och drog mot Karibien….