Idag Kungsfors

Var jag än gick blev jag erbjuden allehanda droger Ganja (cannabis), Cocaine, Amphetamine eller heroine. När jag avböjde deras utbud av uppåt- och nedåttjack ville de erbjuda flickor istället “pussy, pussy”- Very young, very beautiful! men jag var inte intresserad av att hyra nåt fruntimmer heller.
Nä,jag ville se Bridgetown istället å vi måste ju fixa lagret till propelleraxeln också. Kapten J och jag frågade runt och fick tag på en kille som hette Glenroy som lovade laga lagringen men det skulle ju ta några dagar och kosta en del förstås. Glenroy var en trevlig kille som varit i Sverige då han hade en flickvän från Stockholm. Vid Sverigebesöket hade han frusit hela tiden och det kan man ju förstå. Dessutom hade hans blindtarm passat på att bli inflammerad så han måste opereras på Karolinska. Under operationen hade hans kroppstemperatur börjat stiga okontrollerat men narkosläkaren förstod vad det var och packade in den olycklige västindiern i en massa ispåsar och fick till slut hejd på febern annars hade tempen stigit till blodet koagulerat och Glenroys saga varit all. Istället blev det en längre konvalescens, han var så klen efteråt att han fick lära sig att gå på nytt.
Det var nån genetisk defekt som gjorde att han var överkänslig mot narkosmedel som utlöst febern. Tydligen kom det från någon irländsk förfader som burit på den genen. Jag blev lite häpen och sa att då kanske vi är släkt för jag har samma fel i min genuppsättning. kanske vi var ättlingar till samme viking… Han, enochfemti lång, knubbig och kolsvart, jag, enånittitvå lång mager blekfis.. Tänk ändå…

Jag och kompisen som jag var på Club Experience i Mindelo med gick ut en kväll och blev inknuffade på en nattklubb i utkanten av Bridgetown. Det blev en sån där “Deja Vu” för det var en blonderad ljusbrun tjej som gjorde konster på en rostfri stång där också. Hon hade lika mycket kläder som sin kollega på Kap Verde dvs ingenting… Vi blev inte långvariga där men på vägen ut tittade vi in bakom ett skynke där det pågick “lapdance” men inte sån man ser på amerikanska filmer utan här var flickorna helnakna och de betalande manliga kunderna hade byxor och kalsonger nere vid fotknölarna… Vi avlägsnade oss snarast.
Två dagar före julafton åkte tre av grabbarna hem och vi var bara tre kvar, jag kapten J och A.
Jag och kapten J var till “the Gap” en kväll för det var ju nöjescentrat på ön. St Lawrence Gap… jotack där var det hålligång! Barerna låg vägg i vägg hela vägen längs partygatan, kan verkligen rekommendera ett besök om ni kommer dit nån gång!
Fortsättning följer…

Har haft en normaljävlig dag. Förmiddan var väl hyfsad, klippte lite gräs och röjde lite i snickarverkstan. Kan inte lyfta eller bära nåt tungt än, jävla diskbråck! Va å fikade i Norrby, tog gullsjövägen till Järbo för att handla lite men framåt middan börjar man ju bli trött och orkar inte med en massa folk så jag åkte hem istället för att vila och meditera en stund. Får klara mig på det som finns hemma och äta gröt till frukost. Meditera är inte så konstigt som det kan låta, bara ett sätt att vila hjärnan medan man är vaken, mindfulness är egentligen samma sak. Prova gärna men håll det enkelt, krångla inte till det. Finns många övningar på Youtube och andra sajter på nätet, välj nån som passar.
Kändes skapligt efteråt men hade ont i huvet och denna förbannade tinnitus tjuter, brummar å brusar i öronen. Försöker göra nåt vettigt men yrseln gör att man tappar balansen så fort man vrider huvet för snabbt, tittar uppåt eller bara rör sig å då e de inte så lätt. Tar en långpromenad me Booster, det funkar att gå även om det är lite stappligt första halvkilometern. Lagar mat när jag kommer hem, vilar huvet lite medan pastasåsen puttrar på spisen. Efter maten hämtar vi posten å bär in den till farsan, bara reklam men gubben brukar glo på den. Jag skiter totalt i all reklam, köper bara det jag vill ha när jag behöver det.
Börjar titta på en film om Keith Richards men somnar efter halva som vanligt. När jag vaknar efter nån timme är det fullt påslag, panikångest. Blöt av svett och en puls på hundraåtti, fy fan va de e jobbigt! Sitter stilla en halvtimme eller så tills pulsen har gått ner till lite mer normal frekvens, tar en bit choklad och ett digestivekex för när man äter nåt ger det sig fortare av nån anledning. Efter en sån där attack brukar det bli riktigt mörkt i huvet, en depression som är förlamande. Man vill inte göra nåt alls och absolut inte ha med andra människor att göra. Ikväll var det inte på det allra värsta viset men man är skakis i alla fall.
Nu väntar jag bara på att det ska lugna ner sig lite så man kan sova en stund.

Pastasås

Brukar börja med att rosta solrosfrön, så mycket så det täcker botten på en stor stekpanna. Slänger i en halv hackad lök, “lagom” mycket vitlök och häller i en burk tomater, krossade eller passerade och lika mycket vatten samt en grönsaksbuljongtärning. Tärnar och kokar ett par morötter ihop med en liten näve vardera av röda å gröna linser i tjugo minuter, häller av vattnet och lägger i såsen. Lite pumpafrön, hackade valnötter och jordnötter e också gott. Brukar ha i Cayennepeppar, chilipulver, vitpeppar. En liten, liten skvätt kanel, lite kaffe och en halv tesked socker eller sirap gör också gott. Blir den för blöt kan man ta lite chiafrön å e den för torr brukar det finnas vatten i kranen… Får den puttra ett tag innan servering blir den fyllig å god.
Sa jag att den är vegetarisk?
Kom ihåg att salta vattnet till pastan ordentligt så blir den mycket godare

Vi kom till Barbados några dagar före jul efter en fin segling och en liten storm så man fick känna på vädrets makter också för vad vore en atlantsegling utan lite tufft väder?
Vi skulle ha ropat upp deras kustbevakning ett antal sjömil innan ankomst men det hade Kapten J glömt eller kanske bara struntat i så det kom ut en RIB och mötte oss med en utskällning, sedan skulle vi segla in till hamnkontoret och klarera där men eftersom propelleraxelns axiallager hade skurit kunde vi inte gå för maskin och fick efter en lång palaver tillåtelse att ankra på redden och ta dingen in till kontoret. Kapten J och en av grabbarna åkte för att fixa formaliteterna men de åkte inte in till hk direkt utan gick i land vid fiskehamnen och gick genom denna utan att veta att det var förbjudet, de missade väl de tio kvadratmeter stora skyltarna kan man tänka… Väl inne hos hamnkaptenen fick de återigen skäll för att de undlåtit att föranmäla vår ankomst, dessutom fick de skäll för att vi inte seglat in till bryggan, att de lagt till vid fiskehamnen med dingen, att de gått genom densamma samt att han hade kamouflagemönstrade byxor. Efter de tagit emot allt skäll, anmält vår ankomst, betalt avgifterna och vänt byxorna på avigan, det var olagligt att ha kamouflagemönstrade byxor på Barbados, kom de tillbaka till oss som väntade på båten. Vi hade seglat över atlanten!
Kapten J som spenderat tjugosju år och en ansenlig mängd pengar på att bygga båten var riktigt lycklig och bjöd oss på femtioårig Macallan whisky som ankardram sen fortsatte vi firandet med lite enklare drycker men vi var ganska nyfikna på ön så vi hoppade i den lilla gummibåten, “dingen” och åkte iland till “the Yacht Club” där vi omedelbums beställde var sin “rum punch”. De hade också WIFI så grabbarna kunde uppdatera sig om vad som hänt hemma och i världen under de dryga två veckor vi var ute på det stora blå.
Själv hade jag ingen dator med mig utan inskränkte mig till att skicka ett sms för att tala om att vi levde. Jag struntade väl i vad som hände hemma för vad skulle jag kunna göra för något åt det? Jag var ju i Västindien!

Fortsätter väl skriva sen nån dag…

Jag hade en dröm häromnatten… E de nån som kan tyda den åt mig?

Drömde jag var en sardin, mobbad och utstött tvingades jag lämna stimmet.
Så kom en knölval och slukade nästan hela stimmet och de som undkom valen tog delfiner, tonfisk och sjöfågel hand om och jag var ensam kvar…

<><

Hade en tung förmiddag efter en svår natt. Vaknade flera gånger med hjärtklappning och blöt av svett. Bytte mellan soffa och säng. Det var väl ingen riktig ångest men inte långt ifrån, sprängvärk i i huvet, tinnitus och yr i bollen så jag stödde mig mot väggarna, spydde en gång och gick till sängs igen.Kunde inte hämta tidningen åt farsan förrän framåt niotiden. somnade ¨åter ett tag. När jag vaknade mådde jag faktiskt lite bättre och kunde käka lite frukost men kunde och orkade inte göra mycket förrän efter nån timme till. Gick ut i verkstan och svetsade ihop lite armeringsjärn, plåtbitar och sextumsspik som blev en skulptur?! föreställande en ängel som håller ett trasigt paraply, vet fan inte varför jag gjorde en sån men den blev klar tror jag. Får väl titta över den imorn och se om det ska göras några ändringar. Medan jag höll på med den kom barnbarn nr 2 på besök, han pillade på med att sätta i högtalare i EPA traktorn. Det viktigaste med den är ju att det finns en rejäl stereo, övriga funktioner är väl sekundärt. Än får han inte köra på ett par månader men till dess ska ljudanläggningen vara klar i alla fall.
Frågade bb2 om han behövde nån hjälp men när han nekade gick jag en sväng med Booster. Fastnade hos några grannar som jag hittills aldrig pratat med. Hade suttit där och fikat en god stund då telefonen ringde. Det var bb2 som undrade var jag var, han hade blivit orolig när jag aldrig kom hem och hade försökt leta efter mig men visste ju inte vart jag gått… Han hade provat ringa ett par gånger tidigare men jag hade inte hört telefonen och han undrade väl om gubbjäveln låg överkörd i nåt dike eller med brutet ben i skogen eller kanske uppäten av vilda djur.. Nåväl, när jag väl svarat blev han lugn och kunde åka hem. Fick faktiskt en liten tår i ögonvrån av hans omtanke. Skickade sms när jag kom hem och tackade för att han bryr sig… Har förresten lagt ut bilder på en del av mina “konstverk” på instagram, eriksson1428 heter jag där… om nån nu skulle vilja glo på dessa..

I marinan i Mindelo låg en restaurant som vi intog första kvällen, vi var trötta efter nio dygn till sjöss. Sex hungriga (inte sexhungriga) grabbar i avklippta jeans eller shorts och t-shirts som nog sett sina bästa dagar samt flip-flops på fötterna klev vi in i den modernt eleganta matsalen där en lika elegant kypare tog emot och visade oss till ett lite undanskymt bord. Kanske ville han inte att vi skulle skrämma bort andra kunder för vi såg verkligen vilda ut, en dryg vecka till sjöss gör underverk med frisyren. Vi beställde in några pilsner så vi kunde studera menyn i lugn och ro och prata lite med kyparen om vad han rekommenderade, kommer inte ihåg vad jag käkade men det smakade suveränt gott, jag kan absolut inte klaga på kapten J:s kokkonst men det här var riktigt gott. Pilsner, vin till maten för några av oss förrätter, varmrätter och desserter, kaffe och konjak och kanske nån grogg senare var vi riktigt mätta och belåtna. Till notan kom servitören med ett litet glas rom och den slank ju också ner… Sex grabbar som ätit och druckit sig väl ohungriga och otörstiga. Notan stannade på en knapp femhundring… Hade nog blivit samma summa per person hemma i Sverige. Vi lämnade bra med dricks och hotade kyparen med att komma tillbaka nästa kväll.

Dagen efter såg vi över båten lite, bunkrade det som fattades men mest slappade vi och drack öl, Strela på seglarbaren. På kvällen åt vi och drack på marinans krog, kyparen såg riktigt glad ut när han såg oss komma och vi fick lika bra service som första kvällen, kanske lite bättre t.o.m.. Efter maten drog vi vidare till en utebar och fortsatte dricka öl och när den stängde var jag och min kompis fortfarande nyfikna på kroglivet i stan men de andra drog ut till båten för att sova.Jag och kompisen frågade runt vart man kunde gå, klockan var ju bara elva men barerna stängde tydligen då. Vem vi än frågade var svaret “Club Experience” som var det enda etablissemanget som hade öppet i stan. Sagt och gjort, vi tog en taxi dit, det satt en man vid entren och gav oss ett kort som vi skulle lägga fram när vi beställde i baren så fick man betala hela notan när man gick ut.
Innanför dörren var bardisken där vi beställde varsin “strela” och fick ett varsitt streck på våra kort. Innanför baren var en korridor med bänkar på var sida och i änden på korridoren utförde en mycket lättklädd kvinna en avancerad “poledance”, lättklädd förresten det enda hon hade på sig var örhängen… Då började vi förstå att Club Experience var en bordell och i samma ögonblick hade vi en varsin lättklädd ljusbrun flicka i våra knän… De var inte för påflugna ändå och när vi förklarade att vi inte var ute efter deras tjänster lämnade de oss ifred. Vi blev inte så långvariga där men hur vi kom tillbaka till båten har jag inget minne av.

Tredje dagen var den andra lik, kanske var jag lite “trött” efter besöket på klubben men på kvällen gick vi åter till”vår” restaurant för att begå vår middag men när vi kom in kom en av servitörerna och ledde oss till deras “bakficka”. Stället var abonnerat av nåt företag den kvällen och egentligen inte öppet för vanliga gäster men de gjorde undantag för oss.
Kyparen förklarade att menyn såg lite annorlunda ut den kvällen men kocken skulle fixa till nåt åt oss iaf. Först kom han med en kvadratmeterstor bricka med “pinnmat” som hade blivit över från öretagsevenemanget och sedan brickor från buffe`n med all möjlig mat som var lika gott som vanligt. Vi pratade med kyparn en stund och han förklarade att det inte kommit så många som de räknat med och vi skulle bara behöva betala för det vi drack men vi fick in en bricka med “överbliven” champagne.. Vi frågade även när de hade sin högsäsong för det hade varit så få gäster på stället när vi varit där och efter en stund sa han “-This week.This week is our high season!” Vi satt där och glodde dumt och när vi till slut rfågade vad han menade sa han”-You my friends, you are the season!” och log så brett som hans öron tillät. Vi beställde mera drickbart. Efter en stund kom han och frågade om vi kunde tänka oss att byta bord, alla företagsgästerna hade gått och de hade en trubadur däruppe som satt och spelade för ingen alls. Självklart sa vi och gick upp till matsalen där vi placerades framför spelemannen som blev synbart glad ut över att ha några att spela för…
Vi applåderade artigt efter varje låt och blev trakterade med drinkar som företaget som abonnerat stället betalade för.

Sista dagen i Mindelo var vi ganska trötta men vi drack öl i seglarbaren , pratade med en holländare som var helgalen, fyllde gasoltuberna och slappade. Åt en sista gång på vårt stamställe där vi tömde fickorna på Escudos, tror nog de fick ganska bra med dricks men det var de värda. De hade ju blivit våra vänner! Kramade om dom och sa adjö med en tår i ögonvrån.
Morgonen efter checkade vi ut i hamnkontoret och drog mot Karibien….

En onsdag i november 2010 ringde telefonen, det var en kompis som talade om att han just då steg ombord på en båt som de skulle segla till Karibien med. Han mönstrade på i Arguineguin på Gran Canaria där det mönstrat av fyra grabbar som segat med olika långa etapper. Jag tyckte det var lite elakt att han skröt om det men sa att jag var avundsjuk och – “Tänk om jag också fick vara med!”
– Jaa, sa han, -det är just därför jag ringer! En av grabbarna som skulle mönstrat på hade hoppat av och det fattades en man för att få full besättning
På fredagskvällen landade planet på Gran Canaria med mig ombord. Hade skyndat mig att avboka alla jobb jag tagit åt mig, varit och vaccinerat mig, packat och köpt flygbiljett.
Lördagen tillbringades i Las Palmas där vi vinkade av över 200 segelbåtar som deltog i ARC, en regatta som går varje år från GC till st Lucia i Västindien. Sedan köpte vi sjökort över Karibien till GPS:en och en satellittelefon utifall….Söndagen gick åt till att bunkra mat och vatten till resan och på måndagen satte vi segel och drog iväg ut på Atlanten. Efter ett par timmar såg vi inte längre land åt något håll, en speciell känsla inte alls oangenäm. När kvällen kom fick vi uppleva mareld, en slags plankton som lyser upp när något stör dem, det lyste klarblått runt båten när vi gled fram. Magiskt!
Första anhalten skulle bli Mindelo, Sao Vicente, Kap Verde dit vi kom efter nio dygns segling, ja vi låg stilla i ett stiltjebälte ett par dar förstås så det kunde ha gått på under en vecka med bättre vindar. Vi ankrade ute på redden sen tog jag och Kapten J tog dingen, efter den obligatoriska ankardrammen som är en rejäl skvätt sprit av valfri sort, till hamnkontoret för att tala om att vi var där. Jag var med för jag pratar spanska och J visste att de inte pratade så bra engelska där men spanska gick bra. Efter ett par timmars köande och byråkrati och avgiftsbetalning kom vi ut i alla fall.
– Nu måste vi ha nåt att dricka sa Kn J och vi styrde stegen mot närmsta bar som inte var långt borta. Den första Strelan, deras lokala öl, försvann innan man ens hann känna smaken och den andra nästan lika fort. Den tredje smuttade vi på lite och började se oss omkring lite. Vid bardisken satt en man med långt flottigt svart hår skäggstubb och stor kulmage och efter en stund frågade han var vi kom ifrån och talade om att han seglat dit tre år tidigare på sin resa till Västindien, han gjorde sig ingen brådska för han hade bott i båten fyra år på Gran Canaria innan han seglat till Kap Verde. Han gav oss de, enligt hans åsikt, de viktigaste sakerna att veta där nämligen de bästa barerna, restaurangerna och priserna på fnasken som var legitimerade och hade en av staten fastställd taxa….
Fortsättning följer om nu nån orkar läsa förståss…

Kommer inte ihåg så mycket från de två första åren efter smällen i skallen men jag verkar ha överlevt i alla fall . Vet att jag jobbade som konstruktör, hyrde ut mig själv till en mindre konstruktionsfirma men eftersom jag hade så oredigt på “övervåningen” kunde jag inte fortsätta. Allt jag gjorde blev ju bara fel och jag var alltid så trött. Jag var så trött att jag närsomhelst bara somnade när jag satt vid datorn och jobbade. Har inte så stor koll på vad jag gjorde efter den tiden men jag har jobbat en del som snickare. Tyvärr har jag glömt åt vilka jag gjort jobben och har nog inte fakturerat alla heller… Ekonomin fick en hel del stryk som en följd av det så är det någon som känner på sig att ni är skyldig mig pengar är ni välkomna att höra av er.
Att bli så reducerad från att vara konstruktör till en svamlande lallare var en omställning som jag fortfarande inte klarar att hantera fullt ut men jag lär mig väl så småningom. Det har ju bara gått fem år än….
Jag har svårt att klara av när det blir för stimmigt och ha mycket folk omkring mig, har vänt och åkt hem igen många gånger när det varit många bilar på icas parkering då jag vetat att det skulle bli för jobbigt med allt folk.
Ett av de svåraste slagen var att bli övergiven av de man trodde skulle kunna hjälpa och stödja mig mest. Kan dock inte döma dem för jag var och är fortfarande inte lätt att ha att göra med men jag kanske lär mig som sagt.. Å andra sidan har folk som man inte trodde eller tänkte på kommit till undsättning när man behövt hjälp.
Svårast är nog att man inte orkar med att umgås med barn och barnbarn så mycket som man skulle vilja för jag blir så trött och irriterad och det vill jag ju inte, får nog bli eremit och bo i en koja i skogen tills allt kommit i ordning bakom pannbenet.