Idag Kungsfors

I marinan i Mindelo låg en restaurant som vi intog första kvällen, vi var trötta efter nio dygn till sjöss. Sex hungriga (inte sexhungriga) grabbar i avklippta jeans eller shorts och t-shirts som nog sett sina bästa dagar samt flip-flops på fötterna klev vi in i den modernt eleganta matsalen där en lika elegant kypare tog emot och visade oss till ett lite undanskymt bord. Kanske ville han inte att vi skulle skrämma bort andra kunder för vi såg verkligen vilda ut, en dryg vecka till sjöss gör underverk med frisyren. Vi beställde in några pilsner så vi kunde studera menyn i lugn och ro och prata lite med kyparen om vad han rekommenderade, kommer inte ihåg vad jag käkade men det smakade suveränt gott, jag kan absolut inte klaga på kapten J:s kokkonst men det här var riktigt gott. Pilsner, vin till maten för några av oss förrätter, varmrätter och desserter, kaffe och konjak och kanske nån grogg senare var vi riktigt mätta och belåtna. Till notan kom servitören med ett litet glas rom och den slank ju också ner… Sex grabbar som ätit och druckit sig väl ohungriga och otörstiga. Notan stannade på en knapp femhundring… Hade nog blivit samma summa per person hemma i Sverige. Vi lämnade bra med dricks och hotade kyparen med att komma tillbaka nästa kväll.

Dagen efter såg vi över båten lite, bunkrade det som fattades men mest slappade vi och drack öl, Strela på seglarbaren. På kvällen åt vi och drack på marinans krog, kyparen såg riktigt glad ut när han såg oss komma och vi fick lika bra service som första kvällen, kanske lite bättre t.o.m.. Efter maten drog vi vidare till en utebar och fortsatte dricka öl och när den stängde var jag och min kompis fortfarande nyfikna på kroglivet i stan men de andra drog ut till båten för att sova.Jag och kompisen frågade runt vart man kunde gå, klockan var ju bara elva men barerna stängde tydligen då. Vem vi än frågade var svaret “Club Experience” som var det enda etablissemanget som hade öppet i stan. Sagt och gjort, vi tog en taxi dit, det satt en man vid entren och gav oss ett kort som vi skulle lägga fram när vi beställde i baren så fick man betala hela notan när man gick ut.
Innanför dörren var bardisken där vi beställde varsin “strela” och fick ett varsitt streck på våra kort. Innanför baren var en korridor med bänkar på var sida och i änden på korridoren utförde en mycket lättklädd kvinna en avancerad “poledance”, lättklädd förresten det enda hon hade på sig var örhängen… Då började vi förstå att Club Experience var en bordell och i samma ögonblick hade vi en varsin lättklädd ljusbrun flicka i våra knän… De var inte för påflugna ändå och när vi förklarade att vi inte var ute efter deras tjänster lämnade de oss ifred. Vi blev inte så långvariga där men hur vi kom tillbaka till båten har jag inget minne av.

Tredje dagen var den andra lik, kanske var jag lite “trött” efter besöket på klubben men på kvällen gick vi åter till”vår” restaurant för att begå vår middag men när vi kom in kom en av servitörerna och ledde oss till deras “bakficka”. Stället var abonnerat av nåt företag den kvällen och egentligen inte öppet för vanliga gäster men de gjorde undantag för oss.
Kyparen förklarade att menyn såg lite annorlunda ut den kvällen men kocken skulle fixa till nåt åt oss iaf. Först kom han med en kvadratmeterstor bricka med “pinnmat” som hade blivit över från öretagsevenemanget och sedan brickor från buffe`n med all möjlig mat som var lika gott som vanligt. Vi pratade med kyparn en stund och han förklarade att det inte kommit så många som de räknat med och vi skulle bara behöva betala för det vi drack men vi fick in en bricka med “överbliven” champagne.. Vi frågade även när de hade sin högsäsong för det hade varit så få gäster på stället när vi varit där och efter en stund sa han “-This week.This week is our high season!” Vi satt där och glodde dumt och när vi till slut rfågade vad han menade sa han”-You my friends, you are the season!” och log så brett som hans öron tillät. Vi beställde mera drickbart. Efter en stund kom han och frågade om vi kunde tänka oss att byta bord, alla företagsgästerna hade gått och de hade en trubadur däruppe som satt och spelade för ingen alls. Självklart sa vi och gick upp till matsalen där vi placerades framför spelemannen som blev synbart glad ut över att ha några att spela för…
Vi applåderade artigt efter varje låt och blev trakterade med drinkar som företaget som abonnerat stället betalade för.

Sista dagen i Mindelo var vi ganska trötta men vi drack öl i seglarbaren , pratade med en holländare som var helgalen, fyllde gasoltuberna och slappade. Åt en sista gång på vårt stamställe där vi tömde fickorna på Escudos, tror nog de fick ganska bra med dricks men det var de värda. De hade ju blivit våra vänner! Kramade om dom och sa adjö med en tår i ögonvrån.
Morgonen efter checkade vi ut i hamnkontoret och drog mot Karibien….

En onsdag i november 2010 ringde telefonen, det var en kompis som talade om att han just då steg ombord på en båt som de skulle segla till Karibien med. Han mönstrade på i Arguineguin på Gran Canaria där det mönstrat av fyra grabbar som segat med olika långa etapper. Jag tyckte det var lite elakt att han skröt om det men sa att jag var avundsjuk och – “Tänk om jag också fick vara med!”
– Jaa, sa han, -det är just därför jag ringer! En av grabbarna som skulle mönstrat på hade hoppat av och det fattades en man för att få full besättning
På fredagskvällen landade planet på Gran Canaria med mig ombord. Hade skyndat mig att avboka alla jobb jag tagit åt mig, varit och vaccinerat mig, packat och köpt flygbiljett.
Lördagen tillbringades i Las Palmas där vi vinkade av över 200 segelbåtar som deltog i ARC, en regatta som går varje år från GC till st Lucia i Västindien. Sedan köpte vi sjökort över Karibien till GPS:en och en satellittelefon utifall….Söndagen gick åt till att bunkra mat och vatten till resan och på måndagen satte vi segel och drog iväg ut på Atlanten. Efter ett par timmar såg vi inte längre land åt något håll, en speciell känsla inte alls oangenäm. När kvällen kom fick vi uppleva mareld, en slags plankton som lyser upp när något stör dem, det lyste klarblått runt båten när vi gled fram. Magiskt!
Första anhalten skulle bli Mindelo, Sao Vicente, Kap Verde dit vi kom efter nio dygns segling, ja vi låg stilla i ett stiltjebälte ett par dar förstås så det kunde ha gått på under en vecka med bättre vindar. Vi ankrade ute på redden sen tog jag och Kapten J tog dingen, efter den obligatoriska ankardrammen som är en rejäl skvätt sprit av valfri sort, till hamnkontoret för att tala om att vi var där. Jag var med för jag pratar spanska och J visste att de inte pratade så bra engelska där men spanska gick bra. Efter ett par timmars köande och byråkrati och avgiftsbetalning kom vi ut i alla fall.
– Nu måste vi ha nåt att dricka sa Kn J och vi styrde stegen mot närmsta bar som inte var långt borta. Den första Strelan, deras lokala öl, försvann innan man ens hann känna smaken och den andra nästan lika fort. Den tredje smuttade vi på lite och började se oss omkring lite. Vid bardisken satt en man med långt flottigt svart hår skäggstubb och stor kulmage och efter en stund frågade han var vi kom ifrån och talade om att han seglat dit tre år tidigare på sin resa till Västindien, han gjorde sig ingen brådska för han hade bott i båten fyra år på Gran Canaria innan han seglat till Kap Verde. Han gav oss de, enligt hans åsikt, de viktigaste sakerna att veta där nämligen de bästa barerna, restaurangerna och priserna på fnasken som var legitimerade och hade en av staten fastställd taxa….
Fortsättning följer om nu nån orkar läsa förståss…

Kommer inte ihåg så mycket från de två första åren efter smällen i skallen men jag verkar ha överlevt i alla fall . Vet att jag jobbade som konstruktör, hyrde ut mig själv till en mindre konstruktionsfirma men eftersom jag hade så oredigt på “övervåningen” kunde jag inte fortsätta. Allt jag gjorde blev ju bara fel och jag var alltid så trött. Jag var så trött att jag närsomhelst bara somnade när jag satt vid datorn och jobbade. Har inte så stor koll på vad jag gjorde efter den tiden men jag har jobbat en del som snickare. Tyvärr har jag glömt åt vilka jag gjort jobben och har nog inte fakturerat alla heller… Ekonomin fick en hel del stryk som en följd av det så är det någon som känner på sig att ni är skyldig mig pengar är ni välkomna att höra av er.
Att bli så reducerad från att vara konstruktör till en svamlande lallare var en omställning som jag fortfarande inte klarar att hantera fullt ut men jag lär mig väl så småningom. Det har ju bara gått fem år än….
Jag har svårt att klara av när det blir för stimmigt och ha mycket folk omkring mig, har vänt och åkt hem igen många gånger när det varit många bilar på icas parkering då jag vetat att det skulle bli för jobbigt med allt folk.
Ett av de svåraste slagen var att bli övergiven av de man trodde skulle kunna hjälpa och stödja mig mest. Kan dock inte döma dem för jag var och är fortfarande inte lätt att ha att göra med men jag kanske lär mig som sagt.. Å andra sidan har folk som man inte trodde eller tänkte på kommit till undsättning när man behövt hjälp.
Svårast är nog att man inte orkar med att umgås med barn och barnbarn så mycket som man skulle vilja för jag blir så trött och irriterad och det vill jag ju inte, får nog bli eremit och bo i en koja i skogen tills allt kommit i ordning bakom pannbenet.

Hade gjort 288 rader på V75 till ikväll, har ju ATG-konto så det är snabbt och enkelt att lämna in. Inte tillräckligt enkelt för mig i eftermiddags ändå för när jag tittade på atg live hade jag nog missat den sista knapptryckningen…. Det var ingen rad inlämnad… Tur i oturen var att jag “bara” hade sex femmor men det hade ju blivit några kronor in på kontot. Det var i alla fall fina tävlingar och fantastiska prestationer.. En gång hade jag gjort ett system till V75 men tyckte det var lite för dyrt att lämna in, det hade kostat 360:- så jag tog bort två hästar och spikade storfavoriten då blev det 120 kronor istället. Det var en jackpottomgång så det var lite extra i sjurättspotten. Hade jag lämnat in systemet för 360 kr hade jag vunnit drygt 1,7 miljon, nu blev det 2000:- istället,, Det brusade i huvet i flera dagar efter det… Hade själv travare, både varm och kallblod,för många år sedan dock helt framgångsfritt.Egna uppfödningen Sweet Dee Dee hette den som gick bäst ändå, vann fem eller sex lopp men det var efter jag skickat henne till Danmark och där var det bara fyra-femtusen i förstapris så det var en förlustaffär i alla fall.

Vaknar kl fyra, blöt av svett å en puls på 180. Det blidde nåt signalfel i hjärnan efter den där smällen så reptilhjärnan tror jag är i fara och måste fly. Finns nat`vis inget att va rädd för, ingen anledning till flykt men känslan är där. Ibland hittar hjärnan på nån anledning att vara rädd i en mardröm men inte i natt. Livrädd utan att det finns nåt att vara rädd för, har lärt mig hantera det skapligt men det är jobbigt. Det gäller att ta det lugnt även om instinkterna skriker åt en att man måste springa för livet! Sitter stilla, försöker med några mindfullnessövningar och pulsen går ner, svetten rinner inte längre men så fort man rör sig sätter det igång igen.. Sitter stilla, mediterar och efter en halvtimme är allt åter lugnt men då kommer det mörka och lägger sig över mig. Kan inte beskriva det men det är som den största sorgen man kan tänka sig, känslan av att man förlorat allt och att allt hopp är ute. Fortsätter meditera för jag har ju fått lära mig på Rehab att det är bara signalsubstanserna i hjärnan som är i obalans och efter nån timme är det lugnare.
Käkar min frukost som består av en chiapudding som jag gjorde iordning igår kväll och surdegsbröd som jag bakat själv, man ska ju käka nyttigt! Tar en cigarett å ett par koppar kaffe för att balansera upp alla nyttigheter. Booster, min livskamrat har vaknat å vill ut å pissa så vi går å hämtar tidningen som vi bär in till farsan. Gubben är vaken och ger Booster sin obligatoriska godbit…
Skulle nog försöka göra nåt produktivt men jag är så förbannat trött, så slut.
Den här jävla dan går nog utan att jag gör nåt ändå…

Kristi himmelsfärdsdagen 2014 skulle jag och några vänner segla till Helsingfors.
Så blev det inte.

Vi seglade ut från Gävle trots kulingvarning, vi hade ju seglat över atlanten åt båda håll så det borde väl inte vara nån fara men ödet ville annorlunda. När vi kommit förbi Björns fyr skulle jag fixa nåt att käka men det var slut gas och när jag skulle byta tub slog luckan ner i skallen på mig. Vet inte hur länge jag var avsvimmad men jag värmde på korvarna iaf så vi kunde käka. När jag tagit en tugga av korven började jag må illa och spydde några gånger. Gick till kojs och när jag vaknade låg vi vid kajen i Mariehamn som var första stoppet. Kommer inte ihåg mycket efter det, vet att jag blev hämtad i Uppsala men hur jag kommit dit vet jag inte.
Har bara fragmentariska minnen av den sommaren, hösten och vintern.
Nästa starka minne var när jag gick till HC för jag trodde jag blivit dement, jag glömde allt och gjorde en massa konstiga saker utan att jag förstod varför?
Läkaren frågade om jag inte kände igen henne men det gjorde jag ju inte förstås.
– Jo, du var här i juni ifjol och hade slagit huvudet.
– Vadå? Har jag slagit huvudet?
Hade inte nåt som helst minne av det.
Efter skallröntgen och en massa andra undersökningar skrev hon remiss till hjärnrehabteamet i Sandviken där jag fick lära mig leva ett nytt liv med nya förutsättningar under två år. Tack alla på Rehab, särskilt Natascha som kunde förklara varför jag reagerade som jag gjorde i alla möjliga situationer.
Jag kan inte läsa några böcker längre, kan inte läsa mer än några rader förrän bokstäverna börjar hoppa runt och när jag hittar dem har jag redan glömt vad jag läst… Räkna är ännu svårare, åtminstone om det blir mer än plus och minus. Skriva går hyfsat men det går långsamt och är jobbigt. Tinnitus är inget kul men det fick jag också efter smällen, tre olika ljud det tjuter brummar och brusar oavbrutet. Huvudvärk för jämnan och lite yr i bollen, nedsatt finmotorik, särskilt i högerhanden hör också till men allt det jag räknat upp är inte så farligt ändå.
“Läkemedelsresistent kronisk depression av organisk genes” står det i läkarutlåtandet.
Hjärntrötthet och panikångest står det också…. Det är betydligt värre att leva med. När det är som värst vill man ju bara att det här jordelivet ska va över.
Nu e jag trött, fortsätter nån annan dag om jag kommer ihåg

Dt här skrev ja för ett par år sen…..

Nu e jag hemma igen!
Fick ett ryck och sprang in på Ticket i Tisdags förra veckan och tog en sistaminuten till Las Palmas påGran Canaria. Redan första kvällen när jag kom ut på gatan blev jag erbjuden både kvinnligt sällskap per halvtimme mot ersättning förstås och röka som inte var tobak + andra stimulantia som inte var särskilt lagliga. Jag avstod från att anta erbjudandena.
Hade skrivit på en lapp vad hotellet hette och adressen dit men lappen låg kvar på rummet så jag hade lite besvär att hitta hem igen. Som tur var bodde jag mellan Santa Catalinaparken och Las Canteras, det är inte så långt emellan så det var inte så många gator att irra omkring på.
Ett par hundra meter från hotellet hittade jag en bar som hette Texas, de första gästerna på baren var därifrån fick jag reda på. Det var soldater som åkte dit för lite “rest & recreation” från jobbet efter andra världskriget.
Kul blandning av kanarier, övervintrande skandinaver, andra utlänningar som bor där och turister Bra stämning var det där så jag gick dit och tog en öl eller tre varje kväll. En kväll satt jag och pratade en blandning av engelska, spanska och tyska med en finska som bodde där sedan några år, hennes pappa betalade. Sån pappa skulle man ha…. Hon raggade killar på baren varje kväll och när hon förstod att jag inte var intresserad riktade hon uppmärksamheten åt annat håll.
Mina dagar tillbringade jag med att flanera på stan med stopp på olika barer och kafeer, jag var ju på semester. Träffade folk att prata med överallt, även såna som inte erbjöd “jazztobak” eller intima tjänster. Pratade en stund med en tant som bott varje vinter där sedan mitten på nittitalet då hon gick i pension. Det hade varit lite ensamt för henne för maken dog för flera år sedan och hennes vänkrets decimerades en efter en, nästan varje höst var det någon som fattades så hon tyckte det var kul att prata lite svenska en stund. Hon skulle åka hem den eftermiddan och köpte en macka som färdkost i baren.
På tisdagen var jag ner på stranden en sista gång, svinkallt i vattnet men promenera barfota i strandkanten gick bra. Efter en uppfräschning på hotellet gick jag snett över gatan till närmsta baren för att ta mig lite att äta, där satt redan en kille som flyttade över till mitt bord för han ville inte sitta ensam. Han var en blonderad grekisk bög som pratade oavbrutet på en blandning av italienska, tyska grekiiska och lite engelska. Ibland förstod jag en del av vad han sa, jag förstod iallafall att han väntade på sin vän Fatima som skulle komma med en bit hasch. Det kom en marockansk kvinna efter en stund,hon hade en glansig brokig klänning som satt som ett korvskinn på den tämligen fläskiga nordafrikanskan. Hon slog sig ned vid vårt bord, hela tiden tjattrande i sin mobil som var i högtalarläge men de pratade marockanska så jag förstod inget av konversationen. När hon levererat den svarta klumpen som var två gånger två gånger fyra centimeter började greken genast tillaga sin joint medan Fatima riktade sin uppmärksamhet mot mig. -Vill du också ha nån röka eller vill du ha något starkare, kanske lite “sällskap” en stund? Hon hade vita, svarta, arabiska, asiatiska, smala, tjocka, långa, korta, ja, hon kunde erbjuda alla slags fruntimmer! När jag inte lockades av hennes utbud återgick hon till telefonen, fortfarande i högtalarläge. Greken hade hela tiden pladdrat men ingen lyssnade för ingen begrep vad han sa.
Det kom en elegant kvinna i femtioårsåldern till baren och den blonderade bögen erbjöd henne omedelbart plats vid vårt bord, till min förvåning slog hon sig ner hos oss och beställde en espresso. Greken som nu hade rökt sin bonge pratade lite mer sammanhängande babblade på om att han skulle bjuda oss till Santorini som enligt honom är himmelriket på jorden men till slut kom det fram att det var en bar i närheten som hette Santorini. Han hade rökt lite för mycket, tror jag.
Den paranta kvinnan hade hittills inte sagt mycket men när den blonderade bögen gick på muggen fick hon tillfälle att prata lite och frågade om jag var intresserad av att bli medlem i en klubb i närheten, det var mycket privat med egen bar, bastu, pool och storbilds TV där man kunde titta på film om man så önskade. När hon berättat om priser och öppettiderna (22:00-07:00) frågade jag vad det var för slags ställe, jag hade mina aningar.
Ho öppnade handväskan och tog fram ett visitkort som förklarade att det var en swingersklubb och eftersom jag aldrig sett en sån blev jag intresserad, inte av själva “swingandet” men tänkte att det vore kul att se ett sånt ställe så i tiotiden sågs vi igen.
Det var en deprimerade syn, lokalen var fin och fräsch vilket inte klientelet där var. Självklart, vad hade man förväntat sig egentligen? Porrfilmen på storbildsteven var bara äcklig och de som satt och tittade var värre ändå. Nä, fy faan tänkte jag och förklarade att det inte var nåt för mig och drog till Texasbaren och tog en öl istället.
Det är dumt att somna nyfiken och det slapp jag den kvällen.

Har varit hemma ett par dagar nu men det har varit full aktivitet förståss.

Hemma blev det påskfika med större delen av familjen !0 pers, fyra generationer.

Det här var också länge sen jag skrev….

Har varit till Söderhamn idag, barnbarn nr 6 fyllde fyra år. Min present till honom var lite blomlökar som han och hans pappa kan plantera i deras trädgård. Tyckte det var en bra ide för huset är fullt av leksaker som ändå bara intressanta i fem minuter, sedan ligger de slängda i nån låda, under sängen eller mitt på golvet till någon kastar bort skräpet. Påskliljor och pärlhyacinter kommer ju att finnas där varje år om det går bra. Utan att jag visste om det hade pojkens faster Eva samma ide så det blir en stor rabatt med många olika blommor där uppe i Hälsingland. Tror inte min son tyckte det var så kul för trädgårdsarbete är inte min sons största intresse i livet. Vore kul att höra hur många svordomar det går åt för att få ner lökar och frön i backen!